Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
människotyper Fraser tycks älska, den ena är
gradernas älskling, en typ, som lånat drag från
Rafael och Shelley, älskvärd och eterisk med en
dragning mot mystik; den andra typen är den
livsberusade, mera materiellt betonade
renässansmänniskan, rabelaisiskt kraftfull och
njutnings-lysten. Titian är ingendera, han har den förra
typens idealitet men fördärvad till sterilt
pedanteri och förvanskad till skräck för det
naturliga, han har den senares materialism men
urvattnad och förtunnad till en teoretisk princip.
Titians ironiska tragedi ligger i att han trots
allt är sina syskons bror. Det finns ögonblick
då han har anfäktelser — från en annan värld,
tycker han. Anmälaren vill inte gärna avslöja
hur kampen mot dessa anfäktelser ter sig
— denna kvicka och poetiska satir över
människan som icke lever är redan alldeles för
pedantiskt refererad. Kanske är den inte en
så betydande bok som man ibland i sin
förtjusning över lektyren gärna vill intala sig, men
det kan utan fara sägas, att den som inte läser
den, alldeles i onödan går miste om ett nöje
lika subtilt som sublimt — visserligen kanske
en aning för subtilt för den som älskar
Wode-house och möjligen inte tillräckligt sublimt för
den som avgudar Virginia Woolf.
Åke Janzon
Ockupationens fasor
Wanda Wasilewska: ]ärtecknet. Översättning
av Sven Storck. Ljus 1944.
8: 50.
Wanda Wasilewska lär vara en politiskt
engagerad, rysk författarinna av polskt ursprung.
Hennes ockupationsroman "Järtecknet", en
prisbelönad rysk best-seller, är ett stycke
verklighetsskildring av fruktansvärd realism men utan
större konstnärligt intresse. Människorna är
summariskt träsnideri, händelserna
välfotografe-rade men något filmaktigt tillspetsade. Boken
verkar dock framsprungen ur lågande
indignation långt mer än ur överlagt
propagandauppsåt.
En ukrainsk by, insnöad på slätten med sina
trehundra gårdar, ligger dödstyst och ruvande
i vinterkylan, ockuperad av tyskarna sedan en
månad tillbaka. Den återstående befolkningen,
kvinnor, barn och gubbar, sitter instängd i
husen och svälter, med spannmålen nergrävd
i jorden. I galgen hänger en yngling och i
ravinen ligger svartfrusna lik av rödarmister
som det är förbjudet att begrava. Fem personer
har tagits som gisslan och hotas med hängning
men förråder ingenting. En överlöpare,
förutvarande vitgardist, kulak och fängelsestraffad,
har av tyskarna insatts som ålderman: han blir
en stormig natt omhändertagen, dömd och
avrättad av några bondkvinnor och gubbar, som
sorgfälligt upprättar protokoll över saken. Den
tyske kaptenen har en rysk älskarinna som
svikit sitt folk för silkesstrumpor och choklad:
byborna skyr henne som en pestsmittad, och när
ryssarna återtar byn råkar det naturligtvis bli
hennes bedragne man som tveklöst skjuter ner
henne.
Det hemskaste inslaget i boken berättar om
en kvinna som återkommit från partisanerna
för att föda sitt barn i byn. Hon vägrar
förråda något och blir inkastad naken i ett skjul.
Hon blir driven omkring med bajonetter mitt
i natten, naken i snön, och fortfarande naken
föder hon därefter sitt barn i skjulet. Hon blir
väckt ur febern och förd till kaptenen, men hon
tiger även när barnet skjuts inför hennes ögon
och blir slutligen själv kastad i floden. Hela
tiden är det så kallt att soldaterna håller på att
förfrysa sina lemmar. Är det meningen man ska
tro på en så övernaturlig livskraft? Nästa steg
hade varit att hon beskjutits men kulorna
ingenting förmått mot henne! Många andra
situationer som man ställer sig frågande inför kunde
anföras. Man undrar också över att de tyska
soldaterna genomgående är så mycket
smutsigare, lusigare och ruttnare av köldskador än
de ryska att de fördenskull betraktas med
avsmak av de senare.
Ett mera försvarligt grepp är då att alla
tillbakablickar på livet i byn och alla fantasier
om framtiden förlagts till den ukrainska
sommaren med dess böljande prakt av solrosor och
vetefält, i kontrast till den rådande vintern med
krigsförödelse och dödskyla. Den okuvliga
motståndsviljan och segertron har också förankrats
övertygande i dessa bönders känsla för jorden,
den fosterjord som äntligen blivit deras egen
efter revolutionens strider och lidanden. De är
forna statare, trälar på ett gods, som genom
bykollektivet vunnit en frihet, en självkänsla
och en utvecklingsduglig existensform, som för
dem ter sig självklart värda att försvara.
Artur Lundkvist
445
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
