Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
böcker: ena året är Nisser det starka namnet,
det ojämförliga framtidshoppet, för vars fötter
sådana obetydligheters huvuden som
Martinsons och Fridegårds får rulla; andra året
kommer hans litterära nekrolog, skriven "med
sorgflor kring pennan". Värdeskillnaden mellan de
båda böckerna består väl dock närmast i att
den senare är mindre hysterisk. Dessa
recensioner har Ahlgren av någon anledning inte
tagit med i sitt kritikurval "Obehagliga stycken",
men där återfinns en rätt likartad uppvisning:
de tre recensionerna av Eyvind Johnsons
Krilon-trilogi. De båda första är starkt berömmande,
författaren hyllas som en mästare på höjden av
sina resurser; den tredje recensionen är
däremot en frän kritik: Krilonserien är "ett verk
som långsamt och obarmhärtigt rinner ut i
sanden" och betecknar "en klar nedgång i hans
författarskap". Det eventuella berättigandet av
antingen berömmet eller klandret ska inte här
diskuteras, men vilketdera menar recensenten,
vilken av värderingarna står han egentligen
för? Eller menar han att båda omdömena har
fog för sig, ehuru de förefaller utesluta
varandra? Är det kanske en målmedveten
dialektisk metod Ahlgren ägnar sig åt? Ja, hur vore
det då med två helt motsatta recensioner av
samma bok sida vid sida? Ahlgren har närmat
sig detta experiment så mycket som möjligt
utan att ta steget fullt ut. Han nöjer sig med
att om en och samma bok skriva bara en av
de båda motsatta, dialektiska recensionerna;
den andra, den som saknas, får läsaren själv
försöka föreställa sig.
Stig Ahlgrens båda ideal som skribent är
kåsören och oppositionsmannen, vilka ju inte
så ofta förenas. Shaw, som han hämtat sin
boktitel ifrån, har lyckats med denna förening, och
möjligtvis har det inte undgått Ahlgren att han
därigenom kunnat ägna sig åt
sanningssägan-dets lockande obehagligheter utan att behöva
bli martyr, ja, utan att på minsta sätt avstå
från uppskattning, från popularitet. Ahlgren är
en klok man; han är strateg (han
rekommenderar den litet stelt rakryggade Erik Blomberg
en smula strategisk kompromiss). Han tror sig
ha funnit ett sätt att rädda både skinnet och
själen; och när han behandlar några av sina
egna mästare, eller före detta mästare, kan han
därför göra det med en viss upphöjd balans.
Till dessa hans föregångare hör David Sprengel,
Segerstedt och Per Meurling, som han visar
mycken beundran men heller inte saknar
välbetänkta reservationer emot. Inför Sprengel är
han allvarligast, men där riskerar han också
mest; det märks på tonfallet att han är
medveten om att han uppträder modigt. Han
beundrar hos Sprengel både skrivsättet och den
våldsamma oppositionen (jämte ännu en egenskap
som inte nämnes: fräckheten). Han vill väl
själv vara en sådan självständig man som likt
Sprengel vägrar att underteckna det
kollektivkontrakt där de andra förbundit sig "att vara
snälla mot varandra och såvitt möjligt
kollationera varandras nedtystningsobjekt och
ut-skällningsoffer". Det är tydligen också en
idealprecisering när han talar om hur Sprengel "i
likhet med den aristokratiske målaren Whistler,
så modigt och tveklöst, så bitande skarpt och
talangfullt odlade ’the gentle art of making
enemies’". Inför Meurling (vars kulturkritiska
sluggerstil några anser att Ahlgren övertagit
och apterat till mera salongsfähigt bruk) kan
han. skämta med dennes överhettat romantiska
identifiering med den som revolutionär
uppfattade Shakespeare, men inte utan en lätt suck
talar han om’ "de charmens garn vari han
(Meurling) som glänsande stilist och van
folkförförare invecklar sina läsare".
Sina eleganta jiujitsugrepp, inlärda hos
sådana föregångare, visar Ahlgren i en rad
attacker mot enligt hans mening falska
kulturstorheter som Böök, Landquist, Selander, ner
till "Guds lilla guldfisk", Harry Blomberg. Om
Böök gäller ju numera att, som Ahlgren säger,
"ett barn kan se hur han skall kastas till
marken", vilket dock inte hindrar honom från att
utföra saken upprepade gånger. Ahlgren har ett
särskilt gott öga till Selanders "dam- och stock
-holmsbetonade" popularitet och insisterar på
hans beroende av Romains’ unanimism, som
hos Selander påstås ha blivit ett "sakrament i
spårvagnen": falsk samhörighetskänsla utan
förpliktelse. Dessa uppgörelser, som i mycket är
obestridligt skarpsynta, präglas kanske likväl
mera av mod än av rättvisa. Som politiskt
betonad avslöjare använder sig Ahlgren närmast
av Johannes Wickmans citatmetod, så i
artiklarna om "Kåseriet som opinionsbildare". Hans
analys av Kar de Mummas skriverier förråder
hans egen kärlek till kåsörstilen och utgör en
ytterst nyttig belysning av ett förbisett område,
men tycks mig samtidigt visa att kåsörens
betydelse inte är så stor som Ahlgren anser:
447
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
