Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
omedelbarhet. Utan att söka hjälp i
poetiserande program går den rakt mot sitt mål: att
skildra mänskligt själsliv. Törnbom framhåller,
hur Chopin i sin konst nådde fram till den
klarhet och fulltonighet, som förmenades honom
som människa.
Detta är den första bok som Gösta Törnbom
skrivit i den bonnierska serien av
musikerbiografier, vilket må understrykas, eftersom de
föregående delarnas författare bär det
snarlika namnet Törnblom. Törnbom äger knappast
sin kollegas journalistiska rapphet, och hans
framställning kan någon gång te sig en aning
torr — möjligen kunde man ha önskat en mera
levande skildring av den konstnärliga miljö i
Paris, som Chopin tillhörde, i så fall gärna på
bekostnad av vissa detaljer rörande George
Sands tilltrasslade familjeförhållanden. Men
Törnboms stil är klar och sober, och han
övertygar genom sin beläsenhet och kunnighet och
sitt ärliga uppsåt att komma fram till
väsentligheter.
Chopin behandlas också, ehuru knappast med
samma framgång, i Moses Pergaments
essaysamling "Vandring med fru Musica", som
innehåller ett urval tidigare publicerade
tidningsuppsatser. Artikeln i fråga, som närmast är en
recension från 1934 av en på tyska utgiven
Chopinbiografi, synes vara av för tillfällig art
för att förtjäna ett omtryck i bokform. Även i
några andra fall får nog Pergaments självkritik
anses ha varit en smula för överseende vid
urvalet. Sålunda ställer man sig tveksam gentemot
kapitlet om Beethoven, vilket knappast ger mer
än en föga originell variation på Romain
Rollands lidandestema. Men utan tvivel innehåller
Pergaments arbete mycket av värde, till exempel
essayerna om Wagner, Boito, Offenbach och
Grieg, och hans vitala och flödande stil har
något angenämt livsbejakande över sig. Ett
stort intresse hyser han som bekant för senare
tiders musiksträvanden, och i sin bok behandlar
han bl. a. Mahler, Schönberg och Nielsen. I de
uppsatser, som äro ägnade dessa, finns
emellertid anmärkningsvärt litet av stringent
karakteriserande analys, men dylika synpunkter har
kanske Pergament reserverat för den samling av
musikestetiska och -filosofiska essayer, som han
i sitt förord halvt utlovar.
Samtidigt har Moses Pergament även gett
ut en bok om svenska tonsättare. Den får ett
speciellt intresse genom att presentera en rad av
våra ledande medelålders och yngre tonsättare:
Hilding Rosenberg, Gösta Nystroem, Lars-Erik
Larsson, Dag Wirén och Gunnar de Frumerie.
Med stor sakkunskap har Pergament gått till sitt
värv, och med sympatisk uppskattning och
generositet bedömer han sina kollegers insatser.
Dessförinnan har han låtit läsaren ta del av sin
syn på några äldre tonsättare, från Roman och
Love Almquist till Alfvén. Till detta avsnitt hör
också ett kapitel om Strindbergs och Tor Aulins
brevväxling, vilket med sitt primärmaterial
värdefullt kompletterar Victor Hellströms gamla
arbete "Strindberg och musiken".
I "Musikmänniskor" berätta en rad personer
under Folke H. Törnbloms redaktörskap sina
minnen av bortgångna svenska tonsättare. Boken
innehåller ett stoff av ganska växlande värde,
inte minst ur litterär synpunkt, men måste som
helhet ändock betecknas som mycket
underhållande. Dominerande gestalter äro den blide Emil
Sjögren^ som vackert skildras av bl. a. sin maka,
Vilhelm Stenhammar, som även själv bidrager
med ett telegramartat utkast till självbiografi,
och Peterson-Berger, vars komplicerade, halvt
tragiska personlighet belyses i en rad mer eller
mindre sympatiskt hållna studier, bland vilka
man kanske speciellt fäster sig vid Einar
Rosenborgs finstämda bidrag. Bland de mindre
musikstorheterna frappera särskilt de markanta
fysionomier, som representeras av tonsättaroriginalet
J. A. Hägg, musikteoretikern Johan Lindegren
samt Sigurd von Koch och icke minst Knut
Håkanson, vilken förefaller att ha haft en
ovanlig andlig vingbredd.
Wilhelm Peterson-Bergers "Minnen"
utgör en ansenlig volym men måste likväl som
memoarbok betecknas som en torso. Tonsättaren
hann endast fullborda det första avsnittet av sin
självbiografi, vilket här framträder under titeln
"Barndom och ungdom". Till detta har fogats
ett stort antal tidigare publicerade artiklar, dels
från P.-B:s färder i de svenska fjällen, dels
från hans italienska resor och dels från hemmet
på Frösön (i den sistnämnda gruppen ingå
några djurpsykologiska studier). Boken gör på
så sätt ibland ett något plockigt intryck men
ger likväl en god föreställning om P.-B:s
lysande intellekt och rika intressen och
naturligtvis också om hans drivna
framställningskonst, som icke minst kommer till sin rätt i de
italienska resebreven. Det egentliga
memoaravsnittet, där man möjligen finner något komiskt
451
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
