Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
intagit en framträdande plats bland hans
älsklingslyriker, men den saken är han inte ensam
om. De flesta av hans dikter är skrivna på
kristna motiv och genomdras ej sällan av fräna,
urkristna fläktar. Psalmtonen dominerar men
utesluter inte helig vrede och respektlösa
självkarakteristiker. Vacker är dikten om
lykttän-daren Svensson. Innerliga de strofer som
skildrar Frälsaren som en fattigpräst för folk i
enrumslägenheter, en föraktad predikant, som
blev funnen bland de rika först sedan han var
död. — Här finns också ett knippe dikter med
social bakgrund. Det inställda bröllopstalet till
en småbrukares brud har en snärtighet och en
upprorisk ton, som väl mången anser mindre
väl förenliga med prästens yrke. Men det är
just i sådana tonfall som John Nilssons poesi
har sin styrka. Hela hans samling har något
mycket äkta och rent över sig och det är en
glädje att rekommendera den.
Olof Lagercrantz
Harald Wigforss: Vår plats i fredens värld.
Bonniers 1944. 2: 50.
Nordens Frihets tidigare redaktör har den
även i hans unga generation sällsynta gåvan
att förena en levande moralisk känsla för
kulturarvet med en skapande framåtriktad fantasi
och en sund skepsis med en fast förvissning om
den goda viljans makt. I en liten välskriven och
djuptänkt bok har han nu samlat och ordnat
sina tankar kring det centrala svenska problem
titeln anger och då också kring de
internationella morgondagstendenserna i och för sig. Det
sker från två välbehövliga utgångspunkter:
varning för fredsdefaitism av typen "det blir skräp
av alltsammans" och för inställningen på en
morgondag i stil med gårdagen, på "samma
faror och samma sorts krigföring, alltjämt
samma politiska världsbild". Hans viktigaste
och väl till kärnpunkten riktiga arbetshypotes
är att maktbalansens tid är förbi och
samarbetets begynner. Den för oss viktigaste
tillämpningen är — utom den tyska övermaktens
försvinnande — en kritisk granskning av Sovjet
som arbetspart, och den utfaller någorlunda
positivt. Vad då gäller vår plats vill författaren
främst bidra med ett nytt grepp på den
onekligen något urspårade nordiska debatten.
Frågeställningar ur den statsvetenskapliga litteraturen
såsom "statsförbund eller förbundsstat?" be-
friar han sig från genom två synpunkter: den
ena (dess bättre inte alldeles ny) är det
nordiska samarbetet inom och med den kommande
internationalismen, varvid nordisk regionalism
blir till allmänt gagn; den andra är tron på
inte bara den statliga utan t. o. m. den lokala
självstyrelsens omistlighet som primärcell i
världsorganismen. Ytterst är det här fråga om
den enskildes självansvar och själwerksamhet.
Detta är inte antisocialt utan den andra
synpunkten på det sociala och internationella.
Författaren antyder sina iakttagelser av dess roll
i England, och den kan verkligen behöva
framhållas för ett folk, vars ungdom i denna
prövningens tid visar så litet av denna urkraft som
vår. Tom Söderberg
Otto Fridén: Tyskland efter Hitler. Bonniers
1944. 6: 75.
Tysklands öde efter kriget beror av vilken
riktning bland de allierade som segrar:
anhängarna av Atlantdeklarationen eller av lörd
Vansittart — det är uppmarschparollen i ett av
de senaste bidragen till framtidsdebatten. Man
kan ge den tyskbördige författaren rätt i att
"vansittartismen" genom sina överdrifter
levererar många argument åt axelpropagandan. Ja,
man kan dess värre säga något liknande om
Fridens eget inlägg, nämligen att det framställer
ett "andra" Tyskland (för vilket Weimar här
som ofta är täcknamnet) i alldeles för ljusa
färger och därför också utmålar tyskarnas
utsikter och rättigheter efter kriget alldeles för
vackert. Hans allvarliga bemödanden till
bisterhet gentemot de alldeles förtappade
nazielemen-ten drunknar i satser som att "speciellt
ungdomen kan lätt vinnas för samarbete med
demokratin" eller "filmen, radion och teatern skall
ställas i den nya andans tjänst befriade från all
censur" — vad hindrar då en annan anda från
att kanske framgångsrikt uppträda på dessa
vädjobanor? I det ekonomiska hyllar
författaren en långtgående socialism i form av
statssocialism, d. v. s. vill göra den tyska staten
ännu mäktigare än Hitler förmått. Fridéns i en
del enskildheter tänkvärda förslag gör boken
under sådana förhållanden läsvärd endast för
en publik med synnerlig urskillningsförmåga.
Arbetsmetoden karakteriseras av orden "skall"
och "måste", inte av någon som helst
bedömning av psykologiska och maktpolitiska förut-
458
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
