Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Stina Aronson: Den andra flickan. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STINA ARONSON
DEN ANDRA FLICKAN
Läkaren kom in i ett smalt rum med en
urblekt gångmatta på golvet. Gardinerna var
fördragna. Det rådde en gråvit dager där, och
rummet verkade naket fast det var mycket litet.
Men detta slog honom inte, ty han var van
vid den opersonliga atmosfären i sjukhusrum.
Och till sin läggning var han saklig utan att
vara kärv och påstridig.
Fönstret satt mittemot dörren. Ett skåp stod
till höger. Längre fram ett bord med servett
på och en stol. Sängen hade sin plats vid
vänstra långväggen. Den var av vitmålat järn,
uppstolpad på höga ben med klossar under
och bäddad med en stel madrass och en röd
filt. Någon låg utsträckt där, en varelse som
var tunn och platt som en pappersdocka.
Knappt märkbara linjer av en kropp skönjdes
på den röda filten, midja och slutna ben. Man
behövde titta efter två gånger för att övertyga
sig om, att det inte var en kvardröjd
nattskugga man såg.
Men sedan drogs blicken till det ljusa håret
som bredde ut sig på kudden. Det virade sig
som blekt glitter kring en ung kvinnas ansikte.
Hon var vacker. Kinder och näsa var fina,
läpparna blekröda med ett försegfat uttryck
i sömnen. Ty flickan fortfor att sova, fast
mannen stod tätt bredvid sängen. Ögonlocken
var slutna med den mörka fransen som ett lås.
Händerna vilade ovanpå lakanet. På den ena
satt en billig ring som verkade främmande och
onödig.
Läkaren såg forskande på henne, han kände
sig en smula försagd av att hon inte vaknade.
Han var en ung man, ogift ännu och alltid
rädd att handskas för hårt med de kvinnor
han behandlade i sin praktik. Hans ögon var
klara och bruna. Men de hade inte bruna
ögons ombytlighet.
Med tummen och långfingret letade han
varsamt kring flickans handled för att finna
pulsen. Han tänkte: lever gör hon åtminstone.
Hur hon kan det utan en bit lunga kvar att
andas med, det går över mitt förstånd. Gud
vad hon är vacker.
Han rätade på sig igen, knäppte en
sönder-manglad knapp i läkarrocken. Ute hade
arbetsdagen börjat. Det var en morgon på
vårvintern med virvlande ekon av tågvisslor och
yxhugg. Läkaren värmdes av sin beundran för
flickans skönhet. Och han njöt av att stå där
i det kala rummet och fundera på hennes fall
och förnimma sin egen utsövda kraft.
Livet hade övergivit den vackra flickan,
men det hade ändå inte flytt. Döden hade
hunnit upp henne, men den hade inte inträtt.
Hon befann sig i dödsögonblicket. Men genom
någon ödets mäktiga tvekan drogs det ut i
veckor och månader.
— Ofattbart, sade den unge läkaren, som
regelbundet lyssnade på hennes bröst och
studerade röntgenplåtarna. Hennes kropp höll
livet kvar emot naturlagarna. Eller hon
liknade en bergbestigare, som bländas så starkt
av utsikten att han varken kan se tillbaka på
vägens branter eller framåt på det blånande
473
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
