Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Stina Aronson: Den andra flickan. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STINA ARONSON
kaffe när han var enträgen och frågade henne.
Sen sötade hon det glupskt med sju åtta
sockerbitar och rörde mekaniskt med skeden
i koppen. Men hon brukade knappast läppja
på det. Nu ville hon ingenting ha. De
blekskära läpparna viskade nej, de var önskelösa.
Hon försökte göra rösten starkare, den svek
henne ideligen, ty på sista tiden strejkade
stämbanden. Och det var något hon ville fråga
mannen om innan han gick sin väg. Handen
föll ner på filten, men själv trodde hon att hon
lyfte den och pekade ut mot korridoren.
— Lever flickan där ute? sade hon.
— Va sa du?
— Lever ... Hon glömde fortsättningen, så
ivrigt lyssnade hon efter hans svar.
— Ja visst. Kanske du vill hälsa på henne?
— Jo ...
I hemlighet önskade hon just detta. Läkaren
gick till dörren och ställde upp den på vid
gavel. I samma sekund rann solskenet inifrån
rummet ut över korkmattan i korridoren. En
gyllne flod vällde över tröskeln. Instinktivt
steg han åt sidan som för väta. På något vis
påminde den raka solstrimman om honom
själv, om hans leende bortifrån vrån. Han hade
friska tänder som blänkte mot den manliga
hyn. Det såg ut som han sjöng när han log.
— Där kan du se henne själv nu, nickade
han.
Som flickan låg, vände hon ansiktet mot
dörren och hade utsikt i sjukhuskorridorens
längdriktning. Men hon kunde inte se den
i hela dess längd fram till samlingssalen och
trappan i andra ändan. Och det var välsignat,
ty den var en kal, tröttsam sträcka. Närmaste
hörnet hade hon emellertid insyn i. Hon
försökte lyfta ansiktet en smula för att se bättre,
men hakan slant som en fot när den skulle
stödja det.
Korridorhörnet var avskärmat mot ljus och
buller genom två höga gråa skärmar. Inte för
att de gjorde stor nytta. Smällar av dörrar.
slammer av porslin, de skarpa signalerna från
ringklockan i teköket trängde ändå in i
avbalkningen. Också lukten av mat,
desinfektionsmedel och bäcken hade fritt spelrum där.
Möbleringen kunde inte vara enklare: en säng
och ett bord maken till Astas, med vattenglas
och spottflaska allvarligt uppradade bredvid
termometrarna i en burk med skär vätska.
— Nu ser du henne själv, sade läkaren på
nytt.
— Ja, men hon ...
... hon sover, tänkte flickan invända. Men
en rossling tog orden ifrån henne. Det var
bara ett kort pipande från lungspetsarna, men
hon hade redan glömt sammanhanget och
trodde att allt var sagt.
Sängen i det avskärmade hörnet hade mycket
släta lakan och en rönnbärsröd filt lik Astas.
Ty grått hade varit en sämre färg om en
patient fått en hastig lungblödning. Under
filten syntes konturen av en kvinnokropp.
Armarna låg ovanpå, sträckta utefter sidorna
och liksom placerade på enkom i den
ställningen för att hålla det släta lakanet orubbat.
Astas vilade likadant, stilla och uträtade som
av en annan. De hade inte mera tyngd än
halmtågor.
Den andra flickans knogar var hårda och
gråvita under huden. Fingrarna hade aldrig
raknat riktigt efter sitt grepp om djurens
spenar och årorna i båten, inte ens under den
sista sysslolösa vintern på sanatoriet. Ty hon
var bonddotter uppifrån finnmarken. Hemma
hade hon gällt för rätta sortens flicka, varken
gladare eller sorgsnare än den övriga
ungdomen i byn. Hennes språk var finskan, som
var lätt. Men hon hade svårt att göra sig
förstådd i den nya omgivningen. Det fanns några
finsktalande patienter som hon kände, men
när de hemförlovades kom det andra som
aldrig sett finnmarksflickan, därför att hon
inte åt i stora matsalen längre eller var
ordinerad skogspromenader. Hon hörde till lång-
476
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
