Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Stina Aronson: Den andra flickan. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STINA ARONSON
tyst nu, så går jag min väg, förmanade han
henne.
— Hon har legat och gråtit där ute i natt,
sade flickan.
— Ja, men i dag är hon kryare.
— Riktigt säkert? Hon längtade att han
skulle betyga det en gång till och var djupt
till freds när han gjorde henne till viljes.
— Temperaturen är bättre och nu sover
hon ju lugnt, sade han. Hon skulle bara ha
ett lika bra rum som du har, tillade han.
Ty han hade planerna på förbättringar i
sinnet. De växte till att bli ett led i framtiden
för honom. Det hade inte hjälpt ens om de
sex äldre herrarna, som satt i
sjukhusdirektionen, varit närvarande och skakat på sina
huvuden.
— Hon kan få byta med mig ...
När de såg upp stod avdelningssköterskan
i dörren. Hon var liten och frodig och vit
och blå som en porslinsdocka. Hennes gång
hade blivit halvspringande i den långa
korridoren. Man tänkte inte på om hon var ung
eller gammal. Ansiktet var rosigt av sin blotta
renhet.
— Kanske doktorn tar förmiddagsronden
på samma gång nu? frågade hon. Men i själva
verket var detta inte en fråga utan ett
uppdrag.
Han bockade sig som en gosse för
sköterskan. Därpå tog han farväl av sin patient och
lovade att komma tillbaka på eftermiddagen.
Sen följde han sköterskan ut i korridoren,
gående på den blanka solstrimman. En elev
väntade dem ödmjukt med en rondbricka.
Det var emot reglerna att han inte stängde
dörren till sjukrummet bakom sig eller att inte
sköterskan eller den glåmiga eleven gjorde det
i hans ställe. Men en gång hade det hänt en
olycka. Flickan hade ropat efter honom och
bett honom låta den stå öppen. Hon tänkte:
om han lovar mig det, kan inte de andra neka.
I nästa ögonblick hade hon fått upp en mun-
full skummigt blod av ansträngningen.
#
Först blundade hon en stund. Efteråt orkade
hon bättre betrakta den andra flickan och
fundera på hennes problem. Vilken välsignelse
det var att hon kunde sova i sin vrå intill
teköket lika ostört som en baby på gatan. Att
hon hade mycket slät hy och något mongoliskt
i sin typ. Och detta grova svarta hår, så hårt
och gåtfullt det var kammat. Hur kändes det
att ta i? Hurdana såg tänderna ut ini
munnen? Hurdan var hennes kropp under den
röda filten, kanske utmärglad och åldrad?
Ägde hon någon fingerring? Asta fick ett
drömlikt begär att byta med den andra flickan.
Ibland var hon den andra och studerade och
förnam sig själv i henne. Det var av stor vikt
för henne att hinna hänge sig åt detta, att
hinna tänka igenom allt innan tröttheten kom
över henne. Ty medan hon hade vardagliga
tankar var hon lycklig.
Och tröttheten kom hastigt och försåtligt.
Den satt inte dov och tung i kroppen långt
i förväg som de friskas trötthet. Plötsligt slog
den mot ansiktet som dimma eller fin
kornsnö. Med en enda gång kunde hon förvillas,
så hon inte kände igen rummet där hon låg.
Det höga skåpet var henne främmande som
om hon gått fel. Lukten av sprit och vaselin
förundrade henne. Och tankarna gled blort ur
hjärnan, fast hon kämpade emot och sökte
hålla dem kvar. Ty tankarna hade visat sig
från en ny sida för henne sen hon blev sjuk:
inte bara som luft och joller utan som
verkliga tillhörigheter, som hon kunde äga och
samla omkring sig i det osällskapliga rummet.
Hon var lika rädd att förlora en enda av dem
som de friska att tappa bort portmonnä och
pengar.
Uttrycket i den andra flickans ansikte
förändrades. Andhämtningen hade stegrats och
478
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
