Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Stina Aronson: Den andra flickan. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STINA ARONSON
inbillade hon sig det med skygg envishet. Asta
hörde strax när hälsningar och välkomstord
började växlas ute i korridoren. För sin egen
del väntade hon inget besök. Tåget gick tidigt
på morgonen och resan kostade bortåt tolv
kronor. Det låg ingen särskild om hjärtat att
hon fick en påhälsning, ty kavaljererna hade
träffat andra flickor. Och hon hade vuxit upp
som fosterbarn hos främmande och fått i sig
sen barndomen att livet är ett ensamhetsprov.
Men när hon såg hur den andra flickan
lyssnade och fick blanka hundögon av sin
väntan, sved det i henne. Hon glömde allt om
sig själv och sitt, som hade hon med vilja
passat tillfället att göra det. Hon bara tänkte:
Nog kunde de väl i fridens namn skrapa
ihop till biljetten när de aldrig får se henne
mer. Och när det är så här fint väder.
Vädret var inte vackert den dagen utan
grått och hotande, men hon tänkte så i alla
fall som en ytterligare förebråelse mot den
andra flickans släktingar.
I timtal kretsade hennes tankar kring temat
den andra flickans övergivenhet. Ibland sjönk
hon i slummer, sen vaknade hon häftigt och
klarvaket. Ögonblickligen var hon på tråden
med sina funderingar om den andra. De var
sanna och överdrivna, förstorade och
förminskade om vartannat som när man gör sig
en bild av sig själv. Hon tyckte hon måste
försvara henne mot de vuxnas orättvisor som
ett litet barn. Det skymtade skuggor av okända
bakom de brutala skärmarna. Hon frågade
vad de ville men fick inget svar. Hennes huvud
hettade. Hon greps av rädsla och mod på en
gång-
Eftermiddagen led mot sitt slut,
kvällsarbetet på avdelningen pågick redan. Den
andra flickan låg högt uppbäddad för sin
andnöd. Nu var hon förändrad till utseendet
med högröda kinder och vit haka, som om en
mask täckte hennes riktiga ansikte och hela
scenen var ett upptåg. Hon dåsade och snar-
kade. Men när Asta hade nickat åt henne
några gånger, ryckte hon upp sig och svarade.
De livades av varann, och för en liten stund
lättade den andras andnöd. Inte ett ord blev
sagt mellan dem, men båda hade samma
känsla av förtrolighet som när andra flickor
pratar om kärlek och provar varandras kläder.
De fann nya drag hos varann och genast var
det överensstämmelser. Samma inre order
gällde för dem båda. De kunde läsa den i
varandras leenden och i rummets ljus och
skuggor. De kom varandra nära. De gick i god för
varandra hos någon stum och osynlig
myndighet. Och dörren stod vidöppen och upplyst just
för att människor skulle hålla tillsammans.
Ute i skölj rummet skvalade vatten. Biträdet
arbetade där och sjöng en andlig sång.
Lampan var tänd. Hon höll en sprittny spottflaska
under kranen, den blänkte kostbart i blått och
silver.
Över det milsvida skogslandet därute hade
kvällsskuggorna lagt en tunn slöja.
Skuggorna samlades inte längre till floder
av mörker i älvdalarna och de långa fårorna
mellan åsarna. Den tidiga vårvintern var förbi.
Stjärnorna var svaga som sparlågor, utom
Venus som brann klart. Himlen upplystes av
sitt eget ljus. Bakom Oddjaurs fjällkulle mötte
den jorden med en smal citrongul skarv,
kanske för sammansvetsningens skull. Fjället
självt hade slocknat i svartvitt, rännilar på
kalfjället porlade tyst. Om natten sam det i
rymden som en ballong eller en stor rund köl.
Läkaren kom på kvällsrond. Han satte sig
en stund på stolen bredvid Astas säng, ty han
hade stått hela dagen vid undersökningsstolen
och i röntgenrummet. Det myckna ståendet
medförde domning i hans muskler som om
han hade grävt i jorden — ja en skön
trötthet, blandad med väntan på morgondagen.
482
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
