Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Sven Stolpe: På jakt efter Kock von Gyllenstein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÄ JAKT EFTER KOCK von GYLLENSTEIN
mer än en bråkdel på våra tre perioder, men
han slutar på vänligaste skånska:
— Du har väl ändå Ennes’ "Karl XII:s
krigare"? Leta där, skall du få se!
Om jag har Ennes?! Jag har de två
volymerna i undersköna blå band, vilkas ryggfält
jag stolt brukar förevisa. Och när middagen är
över, tidningarna avverkade och barnen lagt
sig, sätter jag mig till rätta och börjar leta
i denna bok, förvisso en av de mest gripande,
som vårt språk äger, trots att den är
sammanställd av en ganska illitteratmajor. Vilka
roman-stoff, som här ligger orörda! Vilka sällsamma
öden! Vilka etsande repliker! Vilka groteska
eller makabra situationer! Och vilket hjältemod,
vilket tålamod, vilken andlig kraft hos de bästa
av dessa i Ryssland försvunna krigare!
Som bilaga 11 finns i detta verks andra del
en berättelse om "Volontaire-Captainen Hans
Dumkys Händelser", nedskriven av kapten P.
Bernh. Berndes, som onekligen tillhör de
märkligare novellerna på svenska. Jag skall här icke
referera denne sachsares alla äventyr. Men i
slutet av hans biografi — som börjar i läckraste
casanovastil1 — finns några drag, som har att
skaffa med det ämne, som jag vill ha belyst.
Bland de svenska fångarna fanns också en
överste Stobæus. Denne hade före resan till
kriget bett en av sina vänner vid namn Gyllen-
1 Man överraskas onekligen av att bland knarriga
karolinska memoarer finna en rokokoscen som den
följande, där Dumky ännu är en sextonårig page hos
en schlesisk hertig:
"Ofta nog måste den sextonårige Hans ensam
tillbringa långsamma stunder uti ett av hertigens
förrum. Vid ett sådant tillfälle blev han av den unga
furstinnan överraskad med befallning att med ett
glas vatten inkomma till henne i det innersta av
hennes rum. Inkommen dit, för att fullgöra dessa ordres,
befann han sig alldeles ensam med henne, som
tillreglar dörren och till hans förvåning i halvbrutna
ord och förtroligt yttrade nådebetygelser anmodar
honom att lösa och omknyta hennes strumpeband,
därtill giver sin person det mest förledande läge,
anmanande den av upplågande begär och farhåga
darrande ynglingen att skynda, varunder hennes
höghet med självsvåldig hand själv förföriskt leder den
oerfarne till att fullt ut njuta vällustens förtjusande
ögonblicks nöje."
roth att ta hand om hans hustru, hjälpa henne
sköta egendomen och korrespondensen, sända
pengar till fronten etc. Emellertid spriddes så
småningom det ryktet, att Stobæus var död.
Ungefär vid samma tid började Stobæus i
Ryssland känna stor oro och förklarade för sina
vänner i fångenskapen, att han kände på sig att
en olycka förestod, som inte kunde förekommas
på annat sätt än att han flydde ur fångenskapen
och tog sig hem till Sverige.
Flykten ägde rum med Dumkys hjälp.
Stobæus började spela sjuklig. Den ryske
guvernören hade en tam björn, som brukade komma
och hälsa på bland fångarna — björnen
trakterades med brännvinsuppblandat öl och blev
därav så pass sömnig, att han kvarstannade. De
svenska fångarna passade då på att mörda
honom. Björnen saknades, men ingen visste,
vart han tagit vägen, ty kroppen hölls väl dold
i en källare. Stobæus spelade nu allt sjukare,
och guvernören, som ibland brukat besöka
honom, inställde sina besök av risk att bli
smittad av någon rötfeber.
Till sist dolde sig Stobæus, och i hans säng
placerade man den döda björnens lik, nu statt
i förruttnelse; man klädde på bjässen Stobæus"
nattmössa, djupt neddragen, och vände nosen
mot väggen. När de ryska kommissarierna
inträdde i rummet, möttes de av en så fasansfull
stank, att de "stannade tvärt, togo sig för näsan
och, vinkande med handen, tillsade, att liket
skulle utan dröjsmål begravas för att icke bringa
pesten kring staden: därmed skyndades ock så
fort som möjligt; liket lades uti den tillreds
varande kistan, vars lock genast tillspikades,
och alltsammans fördes med all görlig ceremoni
till anvist begravningsplats. Begravningen
bevittnades av guvernören, dess officerare och de
förnämsta i staden varande ryssar, ävensom alla
svenska fångarna, bland vilka de flesta trodde
det vara Stobæus själv som begrovs."
Stobæus hade nu flytt. Hemma i Sverige hade
hans hustru nåtts av rykten om hans död och
503
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
