- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIII. 1944 /
512

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Åke Gustafsson: Livsgnistan. Med utkast till ett litterärt program - Människan - Solen, bergskrevan och ängen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ÅKE GUSTAFSSON

Kan kanske samhället utvecklas därhän att
blott sådana människor finns till?

Vi ser ondskan rasa omkring oss, striden på
liv och död. Det barn som föds hindrar ett
annat att komma till världen. Den kvinna som
fångar en man är ett hinder för andra kvinnor
som vandrar ensamma genom livet. Mannen
som alltför noggrant sköter sitt arbete
övertrumfar den som länge väntat på sin
befordran. Den enes framgång är den andres olycka.

SOLEN, BERGSKREVAN
OCH ÄNGEN

En försommardag ligger jag på en sluttning
mot havet. Klipporna stupar hala och branta
ner i sjöarna. Den tidiga sommaren och
ökentorkan har medfört att växtvärlden alltför
snabbt har nått sin mognad och att olika
utvecklingsstadier bakat ihop sig. Hundkäxen
blommar för fullt, vid gläntan under träden
reser hundratals stammar sina vita paraplyer.
Den lär vara giftig, men som barn gjorde jag
långa rör av dess ihåliga stjälkar och sökte
liksom indianerna i böckerna lägga mig på
sjöbottnen och andas genom dem. Det lyckades
aldrig, av skäl som jag numera kan klargöra.
Jag har alltid haft en viss förkärlek för de
vita hundkäxblommorna, de är så enkla i sin
byggnad men bildar en vägkanternas och
skogsgläntornas ljusa lovsång.

Solen är förunderligt stark i dag, den
bränner bort kvisslor och småfinnar på min rygg
och fräknarna breder ut sig. Just nu står den
så högt på himlen som den kan stå, den torkar
upp, inte bara mig, utan även gräsnejlikornas
halwissnade blommor och tjäran på
tjärblom-mornas stjälkar. Jag undersöker dessa för att
se om småkrypen fastnat. Jo, mycket riktigt!
Men jag tror inte att det är rätt att anse tjäran
nyttig i kampen för tillvaron emedan den
skulle hindra ovälkomna kryp att ta sig upp

i blomman och äta den eller dess pollen.
Naturens ändamålsenlighet, ja, detta
halvberät-tigade uttryckssätt! Allting skulle betyda
någonting, den röda blomman hos en växtart skulle
vara fördelaktig för den, den blåa för en
annan, den gula för en tredje. Och ändå är
den gula färgen hos en maskros eller fibbla
numera utan allt värde för växten. Naturen
leker, den leker fram blomfärger och
blomformer, tretaliga, femtaliga, sågade eller
helbräddade blad, fyra ståndare, fem, ståndare
hopväxta till ett rör, ståndare längre än stiften,
kortare än stiften, allt detta är ingenting annat
än lek.

Jag sitter naken efter mitt dopp i det
halvljumma vattnet. Det är skönt att slippa
baddräkten. Sjöarna slår över mig, vattnet är
mycket salt och kärvt. Det torkar fort upp
i solen, på mina glasögon bildas långa
grim-mor av salt som hindrar mig att se den
fantastiska världen omkring mig. Längs en stig
i sanden några meter ovanför mig kryper en
sandstekel; den röda bakkroppen är hopfäst
med en insektnål vid mellankroppen. Nyss
gav hon den tunga larv som hon släpar på
en insprutning i buken, liksom läkarna då de
iklädda vita rockar skär i våra magar. Larven
som hon bär på är mycket större än hon
själv; nu försvinner hon bakom några
maskrosstjälkar som ännu lyfter de röda fröna upp
i luften.

De oskuldsfulla blommorna strider om varje
millimeter plats, jag hör hur det jäser i
jorden, deras rotstockar, deras revor brer ut
sig åt sidorna. Teärenprisen ser mer än
lovligt oskuldsfull ut, den liknar en sjuårsflicka
som står framför sin mor med blåa ögon och
ljuger henne full. Nej, den är lika djävulsk
som de alla. Fröna måste ut i världen för att
sprida hennes art, helst på bekostnad av de
andra. Gula och förrädiska smörblommor
lyfter sina kapslar som skall ge frön, och
några av dem slingrar sina revor. Grobladens

512

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1944/0528.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free