Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Åke Gustafsson: Livsgnistan. Med utkast till ett litterärt program - Solen, bergskrevan och ängen - Diktaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIVSGNISTAN
långa ax mognar mer och mer och fröna gör
dem stridsdugliga. Allt befinner sig i en strid
på liv och död! Och jag är en av de värsta,
jag dödade med några slag för en halvtimme
sedan en hop med knott och andra flygfän,
och de sista tio minuterna har jag åtminstone
sju svartmyror på mitt samvete.
Kom inte och säg att naturen är god och
människan ond, den är alltigenom
fruktansvärd, med strid och mord och sadism.
Men där nere puttrar vågorna ideligen mot
klipporna och solen lyser grannare än den
gjort tidigare i år.
DIKTAREN
Vad har allt detta med diktaren och hans
verk att göra? Kanske mer än vad som syns
i första ögonkastet.
Vilket outtömligt stoff erbjuder inte
naturen för en diktare! Han ser atomerna dansa
i den kalla rymden, dubbelstjärnorna glimma
långt borta, hör hur livet myllrar omkring
honom, hur det uppstår om och om igen. Han
borde fyllas av ödmjukhet och kasta sig till
jorden. Och vad gör han? Han går hem i sin
kammare och skriver om människan, hennes
renhet och snuskighet, hennes ensamhet eller
beroende av Gud. Diktaren är uppfylld av sig
själv, hans jag fyller honom med ett omåttligt
patos. På den lilla spillra i rymden som vi
kallar för jord finns jag, poeten, och jag är
världens herre!
Nej, bort allt detta. Diktaren borde i stället
{tycks det mig) visa hur ömkligt liten
människan är, hur hon blott företräder en av de
många ofullbordade utvecklingslinjer som livet
har givit upphov till, hur naturen kommer att
gå förbi henne och skapa någonting annat,
ännu mera komplicerat, som inte bildats ur
henne. Diktaren bör visa hur nära hon
överensstämmer med sina anförvanter aporna, kat-
terna, näbbmössen, sandsteklarna, havsrosorna,
hennes reaktioner är inte mycket skilda, hon
äter, älskar och dödar. Man undrar varför han
så ofta hamnar i bristfälliga fantasier, varför
han använder bilder och liknelser som
ingenting motsvarar. Och å andra sidan frågar man
sig varför han så ofta söker att härleda
allting ur en enda princip, i likhet med
freudianismen exempelvis. Livet är ju så
mång-formigt att ingen vetenskapsman kan skildra
det. Livet självt, det är livsgnistan, som väller
fram med skapande kraft fastän hundratals
millioner år förflutit sedan den första sporen
uppstod.
Sexualiteten är en princip som onödigt
mycket har uppfyllt vår tids diktning.
Freudia-nerna tror sig ha funnit livets kärna. Nog är
det våldsamt skönt i de ögonblick då jag
känner kärlek, men allt är dock inte
könsorgan. Det finns organismer som aldrig fått
sådana, det finns varelser som övergivit
könsdifferentieringen och utvecklar sina
embryoner utan befruktning. Mannen som tömt sin
säd känner sig stark och fri, den plågar honom
inte längre och han gör mästerverk. Kvinnan
som ger sitt barn di förnimmer visserligen
kroppslig vällust, men den är av samma art
som då hon ligger brun i solen och känner
värmen fylla sig. Barnet som suger moderns
mjölk gör det inte på grund av sexuella
orgasmer utan på grund av samma kraft som
tvingar den svultne att krossa handlandens
skyltfönster och stjäla bröd och smör
innanför. Sexualiteten är en av livets principer men
inte livet självt.
Människan är blott en del av universum. Må
diktaren riva ner helgonlegenderna omkring
henne. Visa henne i hennes nakenhet. Förinta
den sista smulan av självförgudning. Krossa
religionens skyddsmurar.
Surrealismen inom dikt- och målarkonst är
i mångt och mycket ansluten till den avart av
4 blm 1944 vi
513
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
