Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
Ormstunga-natur till intäkt, och liksom dolde
sig själv när hon säger: "För den som tar de
stegen blir livet saga." För vad betyder det
annat än ett envig med Hravn?
Passar inte till upprorsman
och tvangs ändå bli det.
Varför är inte mitt öde privat?
Varför rotar jag i det?
Eller, oin jag nu måste slåss,
varför sker det med plåga?
Varför inte med klingande spel,
när sist jag tvingas våga?
"Stannar jag? Går jag?" Våga eller inte
våga, det är temat i många av Karin Boyes
dikter, inte minst i "För trädets skull", och den
ständiga självförebråelsen är att inte ha vågat
sig långt nog ut på gungflyet eller barrikaden,
att inte ha kunnat eller vågat våga — eller
kapitulera:
Jag ville ha väckt dig till en formlöshet som en
formlös fladdrande låga,
som finner sist sin levande form, sin egen ...
Nederlag, å nederlag!
Det är ambitionens kamp mot ambitionen.
När hon hävdar sig utåt är det ibland som om
hennes inre reste sig anklagande, och när hon
hävdar sig inåt, inom sig och för sig själv,
verkar det ibland som om det tycktes henne
vara ett förräderi mot yttervärlden. "För trädets
skull" är på många sätt en långt mera desperat
samling än den postuma. "De sju dödssynderna"
är sammansatt dels av mer eller mindre
officiellt ambitiösa saker, dels av mer eller mindre
trötta och hysteriska saker, dels av sådant som
är ungefär samtidigt med brottningen i "För
trädets skull". Det är inte säkert att Karin Boye
själv skulle ha accepterat urvalet i "De sju
dödssynderna". Man märker vid närmare läsning
sovringens egenartade spänstighet i "För trädets
skull", även om somliga saker i början kan
stöta en och förefalla en mindre "vackra",
mindre "lyriska" än andra i den senare
samlingen. Som det nu är, får vi vara tacksamma
att vi har båda. Det finns inte många dikter
i den tidigare samlingen som inte bygger på
kampen, den nästan grekiska, intellektuella och
nervösa brottningen mellan motsatserna i ett
man-kvinnligt väsen, den må sedan dölja sig
under profetiska orakelstämningar, i
förbiglidande idyller med unga träd, vårljus eller
havssvall eller annars mellan raderna. Där finns
också någonting mer. Och någonting försonande.
Ett slags leende genom tårar som röjer hennes
innersta kvinnlighet när alla masker kastas:
Älskade syskonögon!
Ni fanns. Ni finns.
Det är en längtan till barnet, en barnlängtan.
Och ännu något mer: en på en gång
fatalistisk och inspirerad vishet, som till exempel
i "Kerub" (och syskondikten "De mörka
änglarna" i den postuma samlingen) eller i denna,
enkla, i en ideal mening socialistiska:
För den stora förödmjukelsens timme vill jag också
tacka,
timmen då man ser att man är naken
och utan en rest av grumlande stolthet
låter sig ordnas in
som ett dammkorn i strimman av förunderliga
världar —
förunderligt allt, förunderligt hälsan och livet,
förunderligt tak, bröd och vatten,
och mer än annat förunderligt den oförtjänta nåden
av en människas evigt upprättade tillit.
För henne hade det där "tak, bröd och
vatten", som jag minns ur diskussioner från flera
Clarté-kvällar, en sakral mening. Hon var, tror
jag, en törstig, hungrig och hemlös människa
och samtidigt en rädd och borgerlig. En kluven
människa, som i sin rädsla, och av sitt
borgerliga arv, förde en försvarskamp mot den
proletära, mindervärdiga hungern och törsten, och en
modig, till ständigt ny modighet uppfordrad
människa, som gjorde uppror mot sin egen
lättja, rädsla och borgerlighet: demon och
ängel. Och som därför tvingades att söka sig
ner till det mest elementära, att ompröva, börja
från början: tak, bröd och vatten, kärlekstörst,
kärlekshunger, kärleksbrist. Jag tycker inte att
Hjalmar Gullbergs kända dikt till hennes minne
gör detta någon rättvisa — där finns för mycket
av "undertecknads barnatro" — och det tror
jag hon innerst skulle ha upprest sig mot. För
resten vet jag inte. Det är svårt att tala om
döda. Gunnar Ekelöf
527
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
