Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Teater
Attentatet av Marika Stiernstedt. Regi: Alf
Sjöberg. Dramatiska Teatern.
En författare som fått tag på ett bra uppslag
gör nu gärna som den förståndiga husmodern.
Först gör man en saftig stek av köttet, sedan
blir det en stuvning av resterna och slutligen
kokar man soppa på benen. Det är klok
ekonomi men samtidigt ett fattigdomsbevis att
göra om en roman till drama och sedan till film
eller andra vägen runt. Den skapande processen
tål sällan en dylik upprepning av ett och samma
tema utan att förflackas och rutineras. Däri
ligger risken för författaren. Till detta kommer
att det för varje stoff väl endast finns en form
som är den rätta och den från början tänkta;
man kan inte utan att spilla något väsentligt
sedan tappa över stoffet på ett kärl av helt
annan volym och fason. Dramer som gjorts på
romaner och vice versa verkar hybrider och rör
sig sällan med den tvångslösa naturligheten hos
normalt framfödda barn. Den teaterbesökare
å sin sida som redan läst romanen på vilken
dramat är byggt går miste om den avgörande
upplevelsen: att bevittna hur personernas
karaktärer långsamt byggs upp genom otaliga
smådrag. De är ju för honom redan färdiga
människor och hans intresse reduceras till att se
i vad mån de överensstämmer med romanens
figurer. Dramat liksom filmen blir i förhållande
till den primära romanen bara en serie mer eller
mindre lyckade illustrationer, och illustrerade
romaner är nu någonting ganska diskutabelt.
Sedan jag på detta sätt bekänt att jag som
entusiastisk läsare av romanen "Attentat i Paris"
var förhindrad att lika starkt uppleva pjäsen
med samma ämne — dock utan
nationalitetsbestämningen och andra hakar att hänga
UD-protester på! — vill jag gärna skynda mig att
tillägga att jag har svårt att tro att pjäsen
skulle ha kunnat göras bättre. Den har
naturligtvis måst bli tablåartad, men flera av dessa
tablåer är verkligt spännande. Exposén fann jag
ej så lyckad, den äger rum på ett nattkafé där
Lisia D’Ohsson stämt möte med sin uppvaktare
löjtnant Bredow och där ockupationsmaktens
officerare brukar hålla till. Samtalet vandrar
här från grupp till grupp och regissören hade
inte gjort något försök att överskyla den
onaturliga effekt som uppstår när bara en i taget skall
få tala högt i en lokal där det rätteligen hela
tiden borde brusa av ljud. Det skapar ett
egenartat intryck när både ljud och ljus
spotlight-artat förflyttar sig över scenen. Kabaréinslagen
fann jag också lätt grönköpingsmässiga, likaså
de härdade erövrarnas barnsliga respekt för
varje radiorapport.
Andra scenen i dramat är när Lisia på sitt
hotellrum konfronteras med attentatets virriga
föröverska. Det var ett rum med stämning, även
om man också här hade lust att vara kitslig
mot en del regidetaljer. Var det nödvändigt att
låta madame D’Ohsson exponera sina vackra
ben och dessouer bakom en skärm för att iföra
sig sin verkligen mycket stiliga kinesiska
nattrock? Det förefaller som om Dramaten hade
en viss förkärlek för dylika enkla publiktrick.
Medan jag är i farten att vädra mitt pedanteri
ber jag också få ställa mig spörjande till att
det alltid på teatern tycks finnas vaser med
vatten i till hands i rummet att ställa medhavda
blommor i. Sådant där gör ju inte mycket, men
det distraherar något i naturalistisk teater. Men
till väsentligheterna! Mötet mellan Lisia och
Hilde bjöd på ett verkningsfullt kontrastspel
mellan två temperament, där varje nyans
tillvaratogs av nationalscenens skickligaste aktriser,
Inga Tidblad och Tora Teje. Den senare
överensstämde exakt med romanläsarens
föreställning om figuren.
Löjtnant Jodl, i dramat uppsträckt och
befordrad till rang av Mefistofeles, dominerar
tredje scenen, styckets bäst iscensatta. I en
härlig men plundrad 1’ancien régime-salong med
utsikt över Paris’ skorstenar och tak håller
528
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
