Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
i hemmet hörde till det som det ansågs
opassande att nämna, och här får hon delta i ett
sällskapsliv av annan art än det på godsen
i Hertfordshire. Mr och mrs Gladstone komma
på middag och Mary sitter trots att hon endast
är femton år som värdinna och har
premiärministern till bordet. En dag kommer en ung
man på besök som heter Edvard Gray, en annan
dag komma skalden Shelleys systrar till lunch,
två små döva, kamferdoftande gummor, som
synas böjda att fortfarande betrakta sin bror
som familjens svarta får.
Mary Carberys skildring sträcker sig fram
till den dag då hon plötsligt upptäcker att hon
inte längre kan klättra i träd därför att hon har
för långa kjolar. Den är ett stycke fin
barnpsykologi och fylld av festliga och ofta drastiska
detaljer. Författarinnan har stor förmåga att
finna karakteristiska, tids- och personbelysande
smådrag, och hon förstår att på ett konstlöst
sätt göra allt vad hon berättar om intressant
för läsaren. Hennes bok om älskvärda
män>-niskor från en älskvärd tid, d. v. s. från en tid
som var älskvärd gentemot just dessa människor
och mot det skikt i samhället för vilket de
stå som representanter, är rolig, lustig och
intagande. Elisabeth Tykesson
Levande teaterhistoria
Per-Axel Branner: Vår lilla teater. Bonniers
1944. 11:—.
I första ögonblicket känner man kanske en
viss förvåning över en historisk återblick på en
teater som ännu inte har mer än fyra år på
nacken och där ett omnämnt program alltjämt
spelades när boken förelåg i tryck. Men man
instämmer helt med Per-Axel Branner när han
i förordet till sin historik över Nya teaterns
verksamhet 1940—44 skriver: "Men varför
skall minnena hinna gulna i kapp med teaterns
affischer, varför skall så många länkar i
kamratkedjan brista, innan man fångar de värden,
som håller den samman? Varför skall våra
vänner i salongen hinna skingras även de för
livets alla vindar, innan vi lyssnar till melodin
bakom ridån?" Detta utesluter dock inte att
man gärna skulle vilja höra någon av dem som
var med berätta om t. ex. Per Lindbergs år
vid Lorensbergsteatern innan låt oss säga fru
Brunius tar itu med Dramatens öden från 1938.
Den lilla scenen vid Regeringsgatan har varit
en av ljuspunkterna i 1940-talets svenska
teaterliv. Säkert kommer framtidens krönikörer att
sätta ett märke för den dag då Per-Axel
Branner startade sin regim med Maxwell Andersons
gripande storstadsdrama "Winterset". Dock bör
man minnas att den närmaste företrädaren
Sandro Malmquist redan hade hunnit leda
teatern1 en bra bit i rätt riktning främst genom
sin klubbteateridé som tyvärr aldrig kunde helt
fullföljas. Om den saken kunde Branner gärna
ha kostat på sig ett par ord.
I första hand minns man kanske de
originella och orädda greppen i
klassikerrepertoaren: Mussets "Lek ej med kärleken",
Strindbergs "Kristina", Wildes "Salome", Tjechovs
"Måsen". Om alla dessa föreställningar berättar
författaren utförligt och fängslande, han visar
sig kunna ge fina litterära analyser, han har
tänkvärda och djupt upplevda ting att säga om
regi och skådespelarkonst. En och annan tycker
kanske att han, all deklarerad respekt till trots,
behandlar den store Stanislavskij litet
nonchalant, men det sammanhänger väl med vanan att
dämpa ner en alltför "frälst" ensemble. Det är
alltför sällan man här i landet får tillfälle till
direkt kontakt över rampen och man är
uppriktigt tacksam när det för en gångs skull ges,
i synnerhet när förbindelsen förmedlas med så
mycken stilistisk elegans och så ingående
sakkunskap som här. Men man är sällan nöjd
med vad man får och man hade nog gärna
velat få veta mer om de enskilda insatserna och
rollprestationernas framväxande: hur fick Sture
Lagerwall och Irma Christenson den varma,
veka och fulltoniga klangen över Mios och
Miriamnes kärleksord i "Winterset"? På vilka
vägar når Stig Järrel sin hos oss enastående
inlevelse i människosjälens mörka djup?
Med de tre "Taggarna" har Nya teatern
skapat och drivit igenom en alldeles ny,
kultiverad och intellektuellt betonad revyform. De
behandlas här i ett sammanhang och Branner
kompletterar med ett "Försvar för revy" som
åtminstone på anmälaren verkar synnerligen
hållbart.
Ett särskilt kapitel ägnas också de s. k.
litterära rapsodierna, sammansatta av lyrik, musik
och dramatik med vilka teatern har gett
utblickar över olika folks nationella lynne och
förmedlat en i dessa dagar mer än eljest
behövlig kulturkontakt. Den frejdiga antinazism som
546
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
