Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
deklareras i både detta och andra sammanhang
skulle otvivelaktigt ha gjort sig betydligt bättre
om den inte hade kunnat visas vara av ganska
färskt datum. Å andra sidan måste det erkännas
att trotsiga och välgörande fräna frihetstoner
har fått göra sig hörda från Nya teaterns seen
redan innan det på allvar började blåsa
västliga vindar i världen.
Det är ganska givande att lägga Bränners
bok bredvid Gustaf Collijns förra hösten
utkomna bok om Intima teaterns historia. Collijn
berättar lugnt, sakligt och episkt, stundom med
en road, ironisk eller vemodsfull glimt i ögat
om en längesedan gången epok. Branner talar
om det aktuella nuet, han skildrar i rasande
tempo med entusiasm och indignation
snubblande nära varandra. Är segrarna i friskt minne
så är nederlagen det också, de tjuvnyp han har
fått eller menar sig ha fått svider ännu i skinnet,
vreden har inte hunnit lägga sig. Här tror jag
man bör söka förklaringen till flertalet av do
personliga utfall som i hög grad har upprört
dagspressens recensenter men som inte bör få
skymma bokens förtjänster i all synnerhet som
de kommer ur ett varmt temperament vilket
i andra ögonblick är lika generöst med
erkännande. Givetvis kan det vara synd om åtskilliga
av de utpekade. Till dem kan dock inte räknas
det svenska utrikesdepartementet som
sannerligen tål vad det får och litet till.
Per-Axel Branners bok ger vad all
teaterhistoria skänker när den är som bäst:
berättelsen om ung kärlek till konsten, om gott
kamratskap och sammanhållning genom glädje
och vedermödor. Eftersom jämförelsen med
Collijn har blivit gjord ligger det nära till hands
att sluta med en förhoppning att Nya teatern,
inte måtte behöva dela Intimans slutliga öde.
Helge åkerhielm
Individens brottslighet och samhällets
Elsë Klëen m. fl.: Fången, människan, straffet.
KF:s bokförlag 1944. 4: 75.
Man skulle kunna tala om två slags
brottslighet: det ena individens brott mot samhället, det
andra samhällets brott mot individen. Det förra
slaget är det enda som räknas och är föremål
för bestraffning, men likväl kan man påstå att
samhällets förbrytelser mot individen kanske är
ojämförligt större än individens mot samhället.
Bestraffningen av individens brott men icke av
samhällets kommer därför alltid att te sig
orättvist, detta så mycket mer som det bakom
individens brott mycket ofta står ett samhällets brott
I sin ömsesidiga brottslighet vore det bäst om
individen och samhället upphörde att försöka ta
hämnd på varandra för att i stället ägna sig åt
uppfostran av varandra.
I samhällets brottslighet är alla individer
medskyldiga; den individuella brottsligheten
omfattar däremot inte fullt alla individer. Det är
dock ytterst få som inte begått någon förseeelse
som i lagens mening gäller för brott; i de flesta
fall leder det bara aldrig till upptäckt och åtal.
Antalet dömda personer i Sverige utgör likväl
inte mindre än omkring 150 000 årligen; för
nittio procent stannar det visserligen vid böter
och endast cirka tre procent drabbas av
straffarbete eller fängelse. Av dessa tre procent är
det i sin tur bara någon enstaka procent som
utgör de verkligt oförbätterliga brottslingarna,
förbrytartyperna, dem onda viljans människor,
de fullständigt känslokalla och psykiskt defekta:
dessa som behöver bli omhändertagna på samma
sätt som sinnessjuka.
I många fall synes brottslingen, inte minst
återfallsbrottslingen, främst vara offer för en
rad olyckliga omständigheter, och man måste
nog litet var säga sig att en ren tillfällighet
kunde ha fört en själv in på denna sorgliga väg.
Ofta måste man också fråga sig om
bestraffningssättet och brottslingstypen verkligen står
i något rimligt förhållande till varandra. Det
gäller om flera av de exempel Else Kleen
anför i ovan citerade arbete: så den beskedlige
men karaktärssvage man som avtjänat
sammanlagt trettiofem års fängelse eller den- i övrigt
skötsamme periodsuparen som bland annat
ådragit sig långvarigt straffarbete emedan han
tagit sju kronor från en kamrat för att därmed
betala hans andel i en gemensam fest.
Det är själva inställningen till brottslingen
som är felaktig och därigenom också
behandlingen. Därom har Else Kleens fackkunniga
medarbetare i boken intressanta saker att säga.
Socialhistorikern Per Nyström framhåller att
det bara är hundra år sedan det nuvarande
547
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
