Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
fängelsesystemet ersatte de medeltida
straffmeto-. derna med prygel och fästning. Från, början
ett renodlat cellstraffsystem efter amerikanskt
mönster, infört av liberala reformatorer under
stort motstånd, har det sedan uppmjukats med
diverse kompromisser. Men cellstraffet är
alltjämt själva kärnan, och idén bakom är icke
rationell utan av moralisk-religiös art:
förädlande samvetskval, ånger och bättring genom
ensamheten i cellen. Läkaren Gustav Jonsson
konstaterar emellertid att cellstraffet är
nedbrytande och alstrar en skadlig drift till
ensamhet; han frånkänner också teorin om brottet
som en skuld som måste sonas genom lidande
allt praktiskt värde. Det är den moderna
psykologiserande människouppfattningen som måste
tränga igenom även fängelsemurarna och
efterträda moraliserandet. Brottet är en
beteenderubbning, ett utslag av social missanpassning,
och formeln förbrytelse—bestraffning bör
ersättas med avvikelse—behandling.
Doktor Jonsson vänder sig också mot de
enklare fångvårdsmännens vanliga sätt att bryta
ner den trotsige och favorisera den slappt
an-passningsbare. För den moderne psykologen står
det ganska klart "att gråten som regel
övervärderas och hånleendet undervärderas som
tecken på ett gynnsamt psykologiskt utgångsläge
för social återuppfostram". Fångvårdspersonalens
psykologiska utbildning framstår också som ett
allt ofrånkomligare krav, och Jonsson föreslår
upprättandet av ett statligt forsknings- och
utbildningsinstitut för psykologisk människovård.
Rättspsykiatrikerna bör få utsträcka sitt
verksamhetsområde från diagnostik till genomförd
terapi, begynnande med psykologisk analys av
varje nyintagen fånge. På denna grund skulle
så en uppdelning av fångarna kunna ske, så att
var och en fick den för sitt särskilda fall
lämpligaste och effektivaste behandlingen.
Skyddshemsinspektören Torsten Eriksson
framför likartade krav på cellsystemets
avskrivning, tjänstepersonalens utbildning,
differentiering och omläggning av straffverkställigheten.
Han föreslår ett system med
koloniförläggningar för korttidsfångar, med jordbruk,
skogshuggning och annat arbete, där fritiden
tillvaratages för fångens andliga utveckling och där
personalen begränsas till arbetsledare. Else Kleen
understryker att den nuvarande fångvården är
dyrbar, ineffektiv och omänsklig. Varje fånge
kostar omkring tio kronor om dagen och många
fängelser har i det närmaste lika många
vakt-konstaplar som fångar. I stället för cellslöandet
borde fången få ägna sig åt arbete, och riktigt
arbete, med yrkesutbildning för långtidsfångar.
Fången skulle erhålla avtalsenlig avlöning och
i gengäld betala sin egen fängelsevistelse, vilket
skulle bidraga att utveckla hans ansvarskänsla
och sinne för rättvisa. Fru Kleen föreslår även
införandet av regelbundna permissioner för
fångar, så att de fick en möjlighet att ordna
överhängande privata angelägenheter och inte
därvidlag behövde vara så hjälplöst prisgivna.
Rymningsrisken anses numera vara ytterst ringa,
kanske inte större än vid militära permissioner.
Det viktiga är ju att straffet inte får någon
karaktär av vedergällning, utan blir en
förberedelse till en annan sorts livsföring. Det är
icke fångens brott, icke hans föregående det
gäller, utan honom själv, hans återuppfostran
och omställning. Allra minst samhället kan ha
något intresse av att med sin straffverkställighet
förstöra människor som kan räddas och bli
värdefulla; de som är böjda att bortse från det
brottsliga och omänskliga i förfarandet kanske
tar hänsyn till att det också blir alldeles onödigt
dyrbart. Som det nu alltjämt är innebär straffet
en förstörelse, av nervsystemet, av
verklighetssinnet, av själva personligheten. Särskilt
cellfångarna förlorar ofta proportionssinnet, blir
för alltid ohjälpligt desorienterade, förvillade av
sina egna inbillningar. Den bäste fången är den
sämste frigivne, betonar fru Kleen; själva hans
underkastelse under systemet har berövat honom
möjligheterna att bygga upp sitt liv på nytt.
Bestraffningen borde naturligtvis ha prägeln
av ett sakligt ingripande, men är alltså starkt
uppblandad med magi. Den brottslige blir en
syndabock på vilken samhället och
medmänniskorna överför sim egen skuldkänsla, han blir
ett offer för den kollektiva bestraffningsdriften,
en med fanatism bortstött påminnelse om allas
förstuckna eller latenta brottslighet. Därigenom
skapas hos den straffade en social neuros, som
i och för sig inte har med hans brott att göra
men som mer än något annat blir den börda
som knäcker honom för alltid. Detta
syndabockssystem, denna avreagering av kollektiv
skuld är något så primitivt att det verkar
spöklikt i ett civiliserat samhälle. Det är endast
samhällets otroliga omedvetenhet (kanske
motsvarande medvetenhetsnivån hos dess lägst stående
medlemmar) som möjliggör det.
548
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
