Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - P. M. Pasinetti: Giovanni Verga. Från italienskan av Karin de Laval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P. M. PASINETTI
mot vilken de agerande ofta inte ha något annat
att sätta som motvikt än ordspråkens
resignerade visdom. Själva språket har hos Verga
ibland just denna koncisa ton, folklig och
samtidigt upphöjd, evig som hos vissa ordspråk
eller böner. Det är omöjligt att här ge några
exempel, då detta skulle tarva en ingående
studie av Vergas uttrycksformer. Vi inskränka
oss alltså till att säga att sicilianaren Verga är
att finna i en del berättelser och i sina båda
största romaner: "I Malavoglia" (1881) och
"Mastro Don Gesualdo" (1888—89). De båda
romanerna skulle kompletteras och ingå i en
cykel ("I vinti"), som skulle belysa människans
upphöjelse "från välståndets första oro" till en
strävan efter den högsta sociala framgång. Och
Verga hade för avsikt att skildra spillrorna efter
denna strid, de av ödet slagna, "I vinti", till
exempel Don Gesualdo — ägandebegäret
personifierat — som blir en rik man och dör
olycklig i det gamla palatset, som en främling
för sin egen dotter, mitt under tjänarnas
groteska samtal.
Verga levde, då den europeiska naturalismen
stod i sitt flor, och hade själv, som framgår
av ovan angivna inställning, naturalistiska och
dokumentariska syften. Denna inställning
lämnade spår efter sig på några av hans mera
intetsägande sidor, till exempel på dem som
Momi-gliano karakteriserar som ett övermått av
"skvalleraktiga samtal, där veristens ävlan och teknik
ligga i öppen dag". Men i sina förnämsta alster
och i det helhetsintryck han efterlämnar besitter
han den konstnärliga fulländningens, den
poetiska visionens säkra ton. Liksom Leopardis
Recanati, så är också Vergas sicilianska by en
fast punkt i vår litteraturhistoria.
Båda dessa män äro "pessimister". Italien är,
sin glödande sol till trots, inte precis ett land
av muntra musikanter. Och jag inser inte
varför man skulle klandra författarna för detta.
Jag inser inte varför man nödvändigt skall
förebrå en författare — det vill säga en
människa som är född till att förstå och mera
djuplodande än andra ge uttryck åt tillvarons
mening och som till yttermera visso hör hemma
i ett på sätt och vis så otillgängligt och
olyckligt land som Italien — för det faktum att han
blottar all den smärta som ryms i det
mänskliga livet och har kraft att erkänna detta i en
form fri från all retorik, samtidigt som han ger
prov på det andra bestående draget hos sitt
land, det vill säga en oegennyttig strävan efter
konstnärlig skönhet.
Att påstå att Verga, på grund av sitt
naturalistiska program, är en dokumentarisk
författare, vore att säga raka motsatsen mot vad som
är sant. För övrigt är det inte av något intresse
för oss att fråga om han dokumenterar Sicilien,
om han ger belysande bilder av det, för oss som
veta bättre, nämligen att han har bidragit till
att skapa det. Utan Verga skulle Sicilien i vår
uppfattning inte vara vad det är, lika litet som
begreppet Italien överhuvudtaget, vilket helt
enkelt inte skulle existera i sin nuvarande form,
om landet inte hade sina stora skalder.
Vergas båda mest betydande böcker ha
omnämnts här ovan. Bland novellerna är "Cavalleria
Rusticana" den mest kända, enbart därför att
en berömd opera hämtat sitt motiv från den.
Många andra förtjänade att nämnas, som till
exempel: "La libertà", "La coda del diavolo",
"Malaria" etc.
Berättelsen "Den helige Josefs åsna",
publicerad här nedan, är med sin mästerliga
konstruktion, sin konstnärliga fulländning
representativ för Vergas novellistik. I likhet med
romanerna äro novellerna skrivna omkring år
1880, eller kort därefter. Italiens enhet hade
blivit ett faktum några få år tidigare. Giovanni
Verga skänkte det politiskt fria och enade
Italien en hittills okänd poetisk ton.
Från italienskan av Karin de Laval
572
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
