Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Giovanni Verga: Den Helige Josefs åsna. Novell. Översättning från italienskan av Karin de Laval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GIOVANNI VERGA
den måste hålla emot med ryggen och ta spjärn
med hovarna, som voro så illa tilltygade av
hovslagarens järn, att folk brast i skratt, bara de
såg dem. Och när åsnan föll omkull, kunde
ingen mänsklig makt i världen få den på benen
igen. Men compare Luciano visste att den skulle
klara lasset lika bra som en mula, och han fick
fem tari för varje femtiotal kilo.
—• Var dag som går utan att den stryker
med betyder en förtjänst för mig på femton
tari, förklarade han. Och vad foder beträffar,
så kostar det mig mindre än till en mula.
Människor som i sakta mak togo sig uppför
backen efter kärran och sågo hur det stackars
djuret släpade sig fram, flåsande av
ansträngning, med ryggen i båge och med förtvivlan i
blicken, tyckte synd om åsnan och föreslogo
ibland:
— Lägg en sten under hjulen, så att den får
pusta ut ett slag, stackars krake.
Men compare Luciano svarade:
— Om jag gör det, så tjänar jag inte femton
tari om dagen. Åsnan får släppa till sitt skinn
för att klara mitt. När den inte orkar längre,
säljer jag den till gipsmakaren, för det är ett
beskedligt djur och precis vad han behöver. Det
är inte sant som man säger att sådana här åsnor
är odugliga. Jag fick den så gott som till skänks
av compare Cirino, när han inte hade råd att
ha den längre.
Så gick det till att den Helige Josefs åsna
hamnade hos mannen med gipsen, som hade
ett tjugutal åsnor, alla lika utmärglade och
eländiga. De buro säckar med gips åt honom
och livnärde sig enbart av det gräs, som de
kunde komma över under vägen. Men mannen
med gipsen ville inte ha den, därför att den var
vanställd av ärr, långt värre än hans övriga
djur. Hovarna voro illa däran, selen hade gjort
skavsår på ryggen, och knäna voro
söndertrasade efter alla de gånger den fallit omkull.
Och så var det färgen, som gjorde att den inte
passade ihop med de andra mörka djuren.
— Det gör ingenting, sade compare Luciano.
Färgen hjälper dig att känna igen dina åsnor
på långt håll.
Han slog av ytterligare två tari på det
begärda priset, för att få affären till stånd. Men
så som den Helige Josefs åsna nu såg ut, skulle
inte ens den första ägarinnan ha känt igen den
längre, hon som sett den, när den var nyfödd.
Den var inte alls som förut, gick med mulen
ända ner mot marken och med öronen som ett
paraply, skälvande under pojkens piska. Men
inte heller hustrun var sig lik, en sådan
missväxt som det varit, så som man måst svälta och
efter den febersjukdom som de alla måst gå
igenom där på slätten, hon själv, mannen och
hennes Turiddu. Och inga pengar till medicin,
för det var inte alla dagar man hade en åsna
att sälja, inte ens för trettiofem lire.
På vintern då det blev mera ont om arbete
och veden som behövdes till gipsen alltmer
sällsynt och svåråtkomlig, då de frusna stigarna
inte hade ett löv längs dikesrenen, inte en
mun-full halm, blev det ändå svårare för de stackars
djuren att dra sig fram. Och husbonden som
visste att vintern tog kål på hälften av dem
brukade köpa en ny uppsättning på våren.
Under natten stodo djuren ute under bar
himmel, runt elden, tätt tryckta intill varandra för
att skydda sig mot den bitande kölden. Men
stjärnorna som glänste likt svärdsklingor rände
tvärsigenom dem, trots den hårda huden, och
det värkte och riste i såren, som om de kunnat
tala.
Och ändå finns det människor som inte ha
det bättre, fattiga stackare som inte ens äga en
trasig kappa att svepa sig i, som vallpojkens,
när han vaktade åsnorna vid elden. I närheten
bodde en fattig änka, i ett kyffe som var ändå
mera förfallet än gipsarbetarens. Stjärnorna
trängde genom taket som spjut, och vinden kom
täckets fyra trasiga hörn att fladdra, alldeles
som om man legat under bar himmel. Först
hade hon varit tvätterska, men det var ett
578
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
