Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Eyvind Johnson: Romanfunderingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
ROMANFUNDERINGAR
1
Ju äldre man blir, och det är en av de få
saker man med säkerhet blir ifall man lever,
desto större erfarenhet får man på många sätt.
Men det är inte alltid så att man blir klokare.
Det finns, inledningsvis sagt, en klokhet som
är ungdomens, en skarpsynthet, stundom en
vishet som hör ungdomen till, och det är inte
säkert att man bevarar denna vishet stort mer
än som ett minne när man nått mognare ålder.
Man kan erinra sig att man tänkte så eller
så, och man kan tycka att det var riktigt bra
tänkt, men man är ju inte särskilt angelägen
om att tycka att det var bättre, djupsinnigare
och visare tänkt än det man senare kunnat
prestera i fråga om tankeverksamhet. Man tycker
kanske att man var duktig för sin ålder och sin
kondition, för sina dåtida omständigheter och
möjligheter, det är tänkbart att man blir riktigt
häpen över vad man en gång lyckats
åstadkomma och känner kanske inte igen sig längre.
Man grubblar på var man fått alltihop ifrån,
och är kanhända både självbeundrande och
spydig. Det blir då den mognare ålderns
spydighet mot den tidigare: medelålderns ironi mot
ungdomen. Men bakom denna ironi ligger ju
i alla fall medelålderns avund. Det är mycket
svårt att gå med på att man i vissa fall var
klokare för tio—femton år sen än nu; på sin
höjd kan man erkänna att man kanske var lika
klok då. Och detta erkännande innebär ju den
bittra sanningen att man inte utvecklats något
vidare mot visheten, eller mot en bestämd sorts
vishet.
Om jag, då jag nu talar om egna
erfarenheter, försöker få fram några synpunkter på
romanen av i dag, märker jag genast att de inte
är visare eller mindre dumma än de synpunkter
jag hade för tio—femton år sedan. Romanen
har inte förändrats mycket, och tydligen inte
jag själv heller. Jag vet ju att detta, ifall jag
tror det, är en illusion^ men jag upptäcker ändå
att det jag tänkte om romanen och
romanför-fatteriet då är ungefär vad jag tror och tänker
nu. Omedelbart efter inställer sig följande tanke:
Men det sker förändringar som man inte
märker; rörelser som man inte uppfattar därför att
man själv är i rörelse. Man kanske inbillar sig
att man hyser samma åsikt som förr; sedan
märker man att den inte är densamma; och
ännu senare, eller just då, kan man konstatera
att förändringen inte varit större än att
utgångspunktens minne lever kvar som grundåsikt
— eller vad man vill kalla det.
Man kan föreställa sig att romanen som
konstform — ett uttrycksmedel — är en
bark-flaga som seglar fram på livets breda flod.
Betraktaren av denna barkflaga befinner sig
på en annan barkflaga och har lyckats bevara
avståndet — eller närheten — mellan sig själv
och det han tittar på även efter en tio års
blund. Han tycker att det hela ser ut
någorlunda som förr, men det är inte säkert att det
583
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
