Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Eyvind Johnson: Romanfunderingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROMANFUNDERINGAR
jag. Och även om jag nu, ett drygt decennium
efteråt och bakom allt som hänt sedan, skulle
ge dessa antaganden och påståenden en annan
formulering så uttrycker de i sak ungefär vad
jag tycker och tror i dag.
Det man kallade romanens förfall,
romanformens upplösning, var en företeelse, parallell
med den nya psykologin eller det man döpte
till den nya människouppfattningen.
Upplösning, förfall, det är ord som nog äger en viss
magisk kraft, och det talades under dessa år
strax före Hitlers makttillträde om samhällets
upplösning och förfall, om religionens
upplösning och förfall och moralens upplösning och
förfall i samband med det allmänna förfallet
inom konst och litteratur. Ett av den nuvarande
tyske rikskanslerns mål var som bekant att
återinföra religion, moral och de gamla, goda,
trygga, ombonade och okränkbara hemmen, den
friska konsten och den sunda litteraturen. Inom
parentes sagt så vann han troligen många öppna
eller hemliga sympatisörer här i landet genom
sin ursunda, raka och gedigna kultursyn.
Jag talade vid samma tillfälle om idealkravet
på romanförfattaren, så som jag såg det, och
om realbilden av många romanförfattares
produkter, så som jag uppfattade den. Min åsikt
var att romanförfatteriet — något som man
kunde betrakta som ett yrke, en konstutövning
eller ett kall eller allt detta på en gång — hade
sin väsentligaste uppgift i att framlägga
mänskliga dokument. Romanförfattarens ämnesområde
är så omfattande att det sträcker sig mellan det
oändligt lilla och det oerhört stora i
människosjälen och i naturen, det innefattar livets rörelse
och innehåll, livets manifestationer. Vad kan
man då begära av en romanförfattare? frågade
jag mig med inte alltför grov röst, och jag
svarade ungefär så här: Att han ska ge sin bild av
den evigt återupprepade strid människan för
på jorden mot allt och för allt; att han ska
levandegöra gestalter och idéer; underlätta
idéers väg från en individ till en annan eller
från den grupp där de uppstått till en större
massa: alltså vara förmedlare. Han ska utföra
detta underverk: att genom gestalter som han
skapar tydliggöra idéer han omfattar. Han ska
framlägga analyserade dokument och komma
med analyserande tankegångar; och för övrigt
ge en bild av livet. Han är en filtreringsapparat
som ska lämna rent vatten ur de grumligaste
sjöar och en retort som i sanningens intresse
ska visa, att även det till synes klaraste vatten
kan innehålla föroreningar.
Detta var således idealkrav på
romanförfattaren. Den verklighetsbild jag tyckte mig se
för mer än ett decennium sedan var något
annorlunda. Jag ansåg att bilden för Sveriges
vidkommande täckte ett område som sträckte
sig mellan Allmogeförlaget i Vetlanda och
Svenska akademien, ett område som visserligen
var stort men som till största delen utgjordes
av slättland. Man skrev romaner. Man skrev och
skrev romaner, påstod jag, man berättade,
ibland bra, ibland illa, och man började med
en bit av det där slättlandet och beskrev den
till dess man nådde ett dike; och där tog genast
en annan författare vid. När hela slättlandet var
noga beskrivet av män och kvinnor med
allvarliga eller glättiga miner och avsikter, kom
en några år yngre "generation" och gjorde om
beskrivningen.
Jag gick naturligtvis med på att det fanns
variationer och möjligheter att variera. Den lilla
biten från dike till dike kunde ju av en
författare beskrivas från höger till vänster, medan
en annan författare beskrev den från vänster
till höger. Men, det var i alla fall ungefär samma
bit, samma sfär och metod. Och man kan ju
— och möjligen med en viss rätt — säga: Tja,
livet är sådant. Livet är en bit slättland mellan
Vetlanda och Stockholm med förgreningar mot
Norrland eller med Vetlandafilialer där också,
detta är gång på gång konstaterat av trovärdiga
personer. Och man ska skildra livet som det är
585
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
