Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Eyvind Johnson: Romanfunderingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
och inte komma med några påhittade
konstigheter, som ingen människa begriper.
Som det framgår av detta så ansåg jag att
den svenska normalromanen, för att nu använda
ett ord för vad jag menade, var en ytterst
bedrövlig historia. Undantagen, jag tänker då
framför allt på några av de skrivande
tiotalis-terna, lyste ju som vårdkasar eller åtminstone
små vakteldar mot det mörker som i övrigt
rådde.
Normalromanen bars i allmänhet, ansåg jag,
av en tro på att allt skulle ordna sig till slut.
Om inte Vår Herre ingrep direkt, något som
ofta skedde, och gjorde det bra för hjälte och
hjältinna, så ingrep han i alla fall indirekt med
en lotterivinst, ett arv eller bovens omvändelse
eller välförtjänta straff. Sakens moraliska
liksom ekonomiska sida ordnades på det mest
praktiska sätt. Livets verklighet var påtaglig.
Konflikten jag trodde mig finna var oftast den
att en människa kommer på avvägar eller
förlorar en massa pengar; vidare var det kärlek
med, där de älskande ibland inte fick varann.
Man mötte tanter och fastrar som styrde och
ställde i stil med majorskan på Ekeby och sa
kärnord om gamla tider. Kärleken drogs inte
i smutsen genom närgångna undersökningar.
Kiev någon oförsiktigt över det passandes gräns
åt något håll, så anklagades han eller hon
omedelbart för sjukligt rotande i allehanda
vidriga företeelser.
Vilka yttrade sig så? Det var personer som
upplyste svenska allmänheten om vad som borde
läsas och vad som inte borde läsas. De satte
sina namn under sina yttranden, öppet, ärligt,
utan fuffel. De visste hur romaner borde vara,
och många romaner blev ju därefter.
Man måste nog säga att den realbild jag
tyckte mig se då — i början av 30-talet — var
dyster. Orsaken behöver inte vara att det var
så dystert, den kan lika mycket bero på att
betraktaren såg på romanlitteraturen på
felaktigt sätt.
Men nu är ju den mörka tiden över.
•
Som alla vet är den svenska normalromanen
av i dag annorlunda. Den, bygger på
djupt-gående studier av människa och samhälle och
är ingenting som skrivits ihop bara för att den
eller den vill ge ut en bok. Författarna har
läst Freud och andra själsforskare — eller
åtminstone läst andra författare som har läst
själsforskarna och sociologerna —, och tidens
andliga och sociala problem har granskats med
stor uppmärksamhet. Hjälten och hjältinnan får
varandra eller skils från varandra på ett annat
och bättre sätt än förr. Möjligheterna till
stilvariationer har också blivit större genom
utvidgad kännedom och fördomsfriare anammande
av utlandets skönlitteratur. De flesta romaner
som skrivs är goda romaner inte endast till
innehållet utan även till formen. Man möter
där vad man bör möta, och synpunkterna på
människorna är vanligen helt mänskliga. Man
finner början, avhandling och slut, och läsaren
känner sig styrkt eller melankolisk. I romanerna
får man veta vad som rör sig i människobröstet,
i människosjälen och även i människokroppen.
2
Vad är en roman för något?
Första, bästa uppslagsbok upplyser oss om
att en roman är en större prosaskildring med
berättande innehåll, vanligen utgörande en
tids-eller karaktärsskildring men med stor frihet
i ämnesvalet.
Sedan har ju varje läsare eller åtminstone
varje kritiker sin egen självförvärvade eller från
andra hämtade åsikt om hur en, roman bör vara
beskaffad. Och det har runnit mycket vatten
under livsbetraktamas broar sedan 1700-talet,
då romanen fick sin så kallade moderna form
586
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
