- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIII. 1944 /
587

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Eyvind Johnson: Romanfunderingar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ROMANFUNDERINGAR

genom författare som troligen inte är särskilt
flitigt lästa nu av den stora allmänheten.
Romanen har hunnit dödförklaras, utdömas som
konstform och förfalla många gånger under
tidernas lopp, och nästan varje generation har
väl haft sina önskemål om hur en roman ska
vara.

För närvarande bör den vara realistisk. Den
bör skildra saker som läsaren känner igen: även
om den skildrar en upptäcktsfärd på månen bör
läsaren känna igen sig som i sitt eget kök eller
sin egen sängkammare. Läsaren bör tro sig vara
hjälten eller hjältinnan, och utvecklingen och
förvecklingarna bör vara acceptabla. Romanen
bör rymma det som genomsnittsläsaren tror
vara innehållet i den egna själen, och lite till
men kanske inte alltför mycket, för då kan det
hända att läsaren eller anmälaren känner sig
bakom och främmande och utstött ur
sammanhanget: rått åsidosatt av författaren. Den tid
romanen spelar i får gärna vara en annan än
den nuvarande, men kravet är att författaren
ska berätta om ting som läsaren skulle ha
kunnat uppleva ifall han funnits till under den
epok händelserna utspelas. Läsaren måste få
tillfälle att känna igen sig själv, identifiera sig
med bokens mer ädla och duktiga personer. Det
är ju också rimligt.

Det ska vara handling i romanen. Något ska
hända. Hjälten och hjältinnan ska inte bara
sitta och grubbla på livsgåtan, för det gör
kanske läsaren själv så det räcker till. Nej,
personerna ska röra på sig, springa, hoppa, dyka
upp och försvinna in i eller ut ur den farliga
och märkliga situationen i rätta ögonblicket.
Det ska rasa, braka, susa och svalla kring
personerna, för annars händer ju ingenting.
Romanens figurer bör kunna förflytta sig, för läsaren,
som kanske identifierar sig med dem, vill bli
förflyttad från sin säng, sin läsvrå, sin vardag,
från tråkiga familjeförhållanden eller knaggliga
affärer — men läsaren vill förflytta sig utan
annan ansträngning än den att med blicken

följa raderna i boken. Romanen ska fylla ut
annars tom tid, ersätta ett livs innehållslösa
stunder med innehållsrika. Och i det fallet fyller
äventyrs- och detektivromanen kravet bäst av
alla. Vad detektivromanen beträffar måste även
en inte alltför ivrig läsare av dylika erkänna att
denna genre under de senaste decennierna
utvecklats till en alltmer självständig sorts
litteratur: huvudfordringarna är inte av estetisk
eller moralisk utan av renodlat intellektuell art
(cerebral=hjärnkapaciteten i sig själv, om man
vill använda en sådan formulering), och om man
granskar den uppmärksamt ska man lätt finna
ytterst intressanta eller motbjudande saker på
det psykologiska planet, nämligen att boven
ofta är en önskegestalt och inte ett avskräckande
exempel, att han är författarens och även
läsarens nattjags demoniska ställföreträdare;
således är man snart framme vid det
ställföreträdande brottet, och där upphör för tillfället
diskussionen om den i det här sammanhanget

Men romanen:

Kravet är alltså att romanen ska vara
underhållande för stora delar av läsekretsen, det är
en förläggarönskan och naturligtvis även en
författardröm. Behovet att behaga finns där
också. Det övriga som en roman kan innehålla
har småningom för de flesta fått
andrarangs-betydelse. Den sittande, liggande eller tågåkande
läsaren måste genom romanen få en double,
som han eller hon kan identifiera sig med, en
dubbelgångare som handlar, en som flyger,
simmar och hoppar och utför handlingar som den
sittande eller liggande läsaren inte kan utföra
själv i den situation han just nu befinner sig;
en dubbelgångare som då och då säger kvicka
eller skarpa saker som läsaren själv mycket väl
skulle kunna ha sagt om han varit i hjältens
ställning — saker som är formulerade så att
läsaren känner att det var just det han själv
skulle ha tänkt eller känt — om det bara funnits

tillfälle och tid för honom att formulera dem.

*



587

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1944/0603.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free