- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIII. 1944 /
589

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Eyvind Johnson: Romanfunderingar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ROMANFUNDERINGAR

något som uteslutande är till för filosoferna
eller biologin för biologerna eller Rembrandt
bara för den man som studerar färgvalörer.
Avsikten hos Joyce är tydlig: att försöka ge
en så uttömmande skildring som möjligt av ett
människoliv, av människolivet; och varför skulle
han lyckas med det? Han strävar efter
sanningen om mr Leopold Bloom, och eftersom
dessa romanbetraktelser inte är någon
förlagsannons, så kan man säga att sanningen är svår
att gripa — därför att den omfattar allt om
människan — och att Joyces tolkning till sin
natur därför måste vara mindre lättläst, kanske
svårläst, kanske bara glimtvis fattbar i vissa
ögonblick. Men man får, ifall man önskar det,
veta hur denne mr Bloom från Dublin såg ut
invändigt en bestämd dag, den 16 juni 1904.
Och man kan formulera detta ytterligare så: att
de flesta människor inte önskar en sådan
kunskap.

Den inre monolog boken i mycket bygger
på är ingen ny uppfinning, men Joyces
djärvhet att behandla den gör den till ett nästan nytt
instrument. Han bryter den gamla
romanverklighetens ram med så stor hänsynslöshet att
man då boken kom ut ropade på polis; man
var upprörd ungefär som man kan vara
upprörd i drömmen, och orsaken skulle
psykologerna kunna framlägga eller gissa sig till. Man
var upprörd kanske mest därför att man
uppfattade boken som ett argument i en diskussion
om människan i stället för vad den är: ett
vittnesbörd. Att boken hjälpt till att vidga
mångas begrepp om vad som ryms inom en
människa och inom verkligheten, dit drömmen
också hör, har inte hindrat att såväl
sedlighetspolisen som ordningskonstaplarna inom
litteraturkritiken fortfarande är på språng efter den
stackars nakna människan Leopold Bloom.

Låt oss emellertid erkänna att "Ulysses" i hög
grad är en bok för författare; men då har
Joyce inte endast skrivit en roman, då är han
far till en hel litteratur. Vi ser inte stenen som

föll i vattnet i fjol, inte fallet, och hör inte
plasket: men ringarna på vattnet är förnimbara.
En linje kunde se ut så här: Joyce—dem nu
medelålders amerikanska romanlitteraturen, där
även Faulkner är en återspegling av det joyceska
-—de yngre, yngsta här i Sverige och i andra
länder.

Ungefär så kunde en bild av denna roman
vara.

Marcel Proust är lättillgängligare, inte för att
han är lättläst men för att han redan från
början hade en publik som genom den intensiva
öppna diskussionen lärde ut konsten att läsa
hans band efter band utkommande "A la
recherche du temps perdu"; redan andra delen
(av romanens sju), "A 1’ombre des jeunes filles
en fleurs", fick Goncourtpriset 1919, och Proust
betraktades tidigt, i varje fall av en
konnässör-krets, som en av den moderna romanens mästare.

Nu, när den första snobbismen kring det
stora verket lagt sig, framträder Proust allt
tydligare inte endast som en stor samhällsskildrare
utan också som en av romanens förnyare, en
utvidgare av begreppet roman. "A la recherche
du temps perdu" är liksom "Ulysses" "en större
prosaskildring med berättande innehåll" och
både "tids- och karaktärsskildring" men tillika
ett försök att se människan ur andra än vanliga
romanaspekter och bedöma hennes konflikter
ur andra synpunkter än de verkningsfullt
dramatiska. Hans metod, det mest minutiösa
återgivande av yttre förlopp, psykiska reaktioner
och noggranna undersökningar av minnets
innehåll. Den är både en fortsättning på tidigare
försök och en nyerövring som stimulerat
efterföljare. Man vill tro att Prousts metod i någon
mån återspeglas i en del av Thomas Manns
verk; om man i detta fall vill tänka sig en inte
alltför gnisslande kombination, så skulle denna
vara Proust och Sigmund Freud.

Må vara hur som helst med den saken. Jag
vill endast i korthet påpeka Prousts existens

589

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1944/0605.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free