- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIII. 1944 /
591

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Eyvind Johnson: Romanfunderingar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ROMANFUNDERINGAR

teckna dylika saker just därför att man i
skrivandets ögonblick kan tycka att de är
alldeles betydelselösa. Man vill anteckna saker av
intresse. Man väntar att något intressant ska
hända och skriver därför inte ner det
ointressanta. Och livet går. Man antecknar ingen mer
halkning och man avstår från att för sig själv
återberätta att man träffat en bekant som påstod
att det var vackert väder — fast livet kanske
är just detta: att man halkade, att man träffade
personer som talade om att solen sken eller att
det regnade. Långt efteråt kan man erinra sig
att något annat hänt också; betydelselöst när
det hände kan det ändå vara orsaken till en ny
livsinställning, andra livsriktningar. Ja,
kanhända det stora äventyret inte var något vidare
som upplevelse men aüt som minne.

Antingen man skriver några sidor i en
dagbok eller förfärdigar en självbiografi av något
slag så har man producerat ett dokument.
Dokumentets sanna värde kan endast framtiden
— eller tidsavsnitt, epoker i framtiden —
avgöra. Men varje sådan handling är ett
experiment. Man vet hur det börjar men inte vad det
kommer att ge för resultat, även om man
uteslutande håller sig till yttre saker och skeenden.
Kanske det aldrig slutar, kanhända dess
verkningar fortsätter i det oändliga, växer, blir
avgörande för hela mänskligheten eller för delar

av den. Vad vet man om detta!

*



I samband med romanens avtynande och
förfall har det talats åtskilligt om
experimentromaner och experimenterande romanförfattare.
Man har det intrycket att också kritikern, ja,
framför allt kritikern, är trött på att ständigt
oroas av nya författare, som kanske framlägger
nya synpunkter på tillvaron eller försöker ge
orden ny betydelse, se människan ur nya
synvinklar. Kritikern vill väl i allmänhet ha vad
han känner sig hemma i. Det kan ju också
hända att kritikern vill ha något definitivt, något

fullkomligt — en fullkomlig författare eller ett
fullkomligt verk som han kan hålla sig till,
klamra sig fast vid som vid en klippa i ett
oroligt hav. Emellertid är det ytterst sällsynt att en
sådan fullkomlig romanförfattare och en sådan
fullkomlig roman dyker upp ur litteraturens
havsvidder och uppfattas så fullkomligt av en
kritiker. Jag erinrar mig bara ett enda fall av
det slaget. För några år sedan läste jag i en
tidning en anmälan av en nyutkommen roman
där både recensionen och boken fyllde alla
krav man kan ställa. Recensenten talade om,
för den som ville läsa, att den roman han nu
skrev om inte endast var den bästa som skrivits
i Sverige sedan Strindbergs tid, eller möjligen
den bästa som överhuvudtaget skrivits, utan
antydde också att någon bättre roman troligen
aldrig skulle skrivas här i landet. Såväl
författaren till den fullständigt fullkomliga romanen
som författaren till den uttömmande recensionen
har dock av någon anledning fortsatt sin
verksamhet, trots det meningslösa i den, och det är
ju tänkbart att kritikern klamrat sig fast vid
nya klippor.

*



Men vad är nu en experimentroman? Eller
man bör kanske ställa frågan så här: Vad är
det för roman som inte är en
experimentroman ?

Varje försök att skriva en roman är ett
experiment liksom varje försök att måla en
tavla eller komponera ett musikstycke; liksom
varje liv är ett experiment. Varje roman är ett
experiment med människans förmåga att
uttrycka sig och ett experiment med människans
förmåga att tillgodogöra sig det lästa. Man kan
påstå att Rembrandt var en experimentator
likaväl som Homeros, Beethoven, Shakespeare eller
Goethe; eller för att nämna två av våra stora
diktare: Strindberg och Fröding. Experiment
i liv och i att uttrycka livsmörker eller
livsglans ; deras manifestationer var en serie experi-

591

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1944/0607.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free