Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - André Malraux: Nattbombning, 1936. Ur ”L’espoir”. Översättning av Gunnar Ekelöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATTBOMBNING, 1936
så var det med säkerhet ännu mycket mera
levande nu när det alldeles slocknat.
Kulspruteelden glimtade som de kortlivade gnistorna från
en torr cigarretttändare. Den fientliga staden
låg och tycktes göra vaksamma motrörelser för
varje rörelse maskinen gjorde på återväg mot
målet. Med den gråa mössan på tre kvart och
två testar i pannan satt Leclerc och stirrade
i natten, och Attignies låg platt på magen över
sitt sikte, i vilket den allra lilla minsta,
mån-skensblå flik av floden just nu trädde in. Där
låg gasverket. Han lät en andra laddning falla.
Denna gång hann de inte se dem under sig.
Under ett ofantligt brakande ställde sig planet
på nosen mot ett blixtfärgat jätteklot.
Kämpande mot den blå elden, som tycktes vilja
sluka dem, drog Leclerc ursinnigt i spakarna,
och planet hoppade åter upp i det likgiltiga
stjärnlugnet. Nedanför syntes nu inte mer än
den slickande röda eldsvådan. Gasverket hade
exploderat.
Kulor genomborrade planet. Kanhända
explosionen hade förrått dem? En kulspruta tycktes
förfölja deras silhuett mot månkretsen. Leclerc
började göra undanmanövrer. Attignies vände
sig om och såg hur eldsvådans röda nät växte.
Kedjebomberna hade även träffat kasernerna
i gasverkets närhet.
En molnbank kom och skilde dem från
jorden.
Leclerc tog sin termosflaska men hejdade sig
förbluffad med muggen på halva vägen och
gjorde ett tecken åt Attignies. Planet
fosforesce-rade, belyst av ett blåaktigt ljus. Attignies
pekade mot himlen. Dittills hade de i stridens
spänning bara haft blickarna riktade neråt och
inte sett ut på vingarna. Månen stod akter om
dem, så att de inte kunde se den, och lyste på
vingarnas aluminium. Leclerc höll termosflaskan
alldeles stilla — ingen mänsklig åtbörd tycktes
längre stå i samklang med tingen. De var så
fjärran från denna krigets tidmätare, den enda
vars urtavla lyste på många mils omkrets, att
de kände hur avspänningen efter den slutförda
striden förlorade sig i geologiskt lugn i ett
samspel mellan månen och den vita metallen, som
lyste med samma sken som de döda stjärnornas
stenar utstrålat i tusentals år. Framför dem, på
molnet nedanför, gled maskinens skugga, tåligt
visande vägen. Leclerc lyfte pekfingret, gjorde
en gillande grimas och skrek med allvarlig
stämma:
— Kom ihåg det här ...!
Sedan lyfte han åter sin termosflaska och
lade märke till att motorn fortfarande hackade.
Omsider tog molnet slut. Nere på den
återfunna jorden tycktes en del av vägarna röra sig.
Attignies visste numera vad dessa nattligt
vibrerande vägar betydde: Fascistiska
lastbilskolonner mot Toledo.
Ur "L’éspoir". Översättning av Gunnar Ekelöf
595
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
