Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Tore Zetterholm: Kätterska korsfarare. Richard Hillary och Arthur Koestler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TÖRE ZETTERHOLM
Man tycks inte i allmänhet, och allra minst
i Sverige, ha begripit vilken tragedi detta var
för den radikala vänstern i Europa. Eller också
kan man inte begära att politiska
meningsmotståndare skall äga någon förmåga av ömsesidig
"Einfühlung". Den vanligaste reaktionen lär väl
ha varit skadeglädje. Vill man försöka fatta
något av stämningen bland de handfallna
radikalerna, kan man annars läsa första hälften av
"Och vi som älskade Frankrike".
"Men jag visste, att jag skulle vara sorgsen
i morgon och i övermorgon och att denna
känsla av bitterhet inte skulle lämna mig på
månader och kanske inte på år; och att
miljontals människor, representerande den mer
optimistiska hälften av mänskligheten, kanske aldrig
skulle hämta sig från denna sorgsenhet, trots att
de inte var medvetna om dess orsak. Varje
epok har sin dominerande religion och sitt
hopp. Endast ytterst sällan, under de mörkaste
ögonblicken, har mänskligheten varit utan
någon tro att leva och dö för. Ett krig skulle
utkämpas. De skulle slåss vänsterns män, men
de skulle slåss i bitterhet och förtvivlan; ty det
är svårt för män att slåss, när de endast vet
vad de slåss mot och inte vad de slåss för."
När kriget bröt ut, var alltså utgångsläget för
Koestler och Hillary detsamma: den ene hade
fått begrava sina illusioner, medan den andre
aldrig haft några.
"Och vi som älskade Frankrike" är den
tragiska berättelsen om den stora
begravningsfesten. Arresterad av fransmännen och inspärrad
i Le Vernets sorgligt ryktbara
koncentrationsläger upplever Koestler det franska
sammanbrottets första akt. När han blir utsläppt, låter
han värva sig i främlingslegionen under falskt
namn, tar sig över till icke ockuperat område
undan de framvältrande tyska tanksen och får
bevittna det totala kaos inom den franska civila
och militära förvaltningen. Mer än någonsin blir
han till en symbol för den del av mänskligheten,
som berövats allt genom motståndarens seger
och bundsförvanternas förräderi, där han irrar
omkring på de vitglödande landsvägarna vid
Pyrenéernas fot, ensam eller i sällskap med
trashankar och eftersläntrare från sitt upplösta
kompani. Scenen gör ett nästan kusligt intryck
av att vara arrangerad för att framkalla denna
intensiva, konstnärliga symbolverkan.
"Jag hade ingen packning, inte ens en kam
eller en tvålbit, sov i lador eller på öppna
fältet, hade inte sett en tidning på flera dagar
och släpade mina värkande fötter i ett slags
trance, med en behagligt oberörd känsla av att
ha förlorat allt vad en människa kan förlora,
inklusive mitt namn och till och med min
skugga ... Jag hade inga planer, inget hopp
och inget att vänta på, endast en sista rest av
nyfikenhet."
Koestlers sista roman, "Arrival and
De-parture", handlar om en ung man, Peter Slavek,
som varit ledare för den socialistiska
ungdomsrörelsen i sitt hemland och som suttit fängslad
och torterats efter motståndarnas
maktövertagande. Han lyckas fly till det landet Neutralia
för att sedan fortsätta till England. Men när
hans visum blir klart, drabbas han av en
hysterisk chock. Hans ben vägrar att bära honom.
Han blir psykoanalyserad och botad, men inte
endast för sjukdomen utan även för sina
heroiska griller. Varför skall han fara till
England och våga livet för något, som han inte
längre tror på? Varför kan han inte i stället
ta båten till det ännu neutrala Amerika och slå
sig till ro som en vanlig, borgerlig ung man?
Den kvinnliga psykoanalytikerns argument är
oantastliga. Hon upplöser hans offervilja i dess
egoistiska och komplexsnärjda beståndsdelar,
dödförklarar hans illusioner, för det logiska
förnuftets talan och får honom att beställa plats
på amerikabåten. Allt går i förnuftets tecken
ända till minuterna före båtens avgång, då Peter
Slavek rusar i land och åter anmäler sig hos den
engelske konsuln som krigsfrivillig.
Förklaringen härpå är densamma som
Koestler lämnade i den ovan citerade essayen på
Hillarys mot allt förnuft stridande
handlingssätt. Citaten ur essayen och ur "Arrival and
602
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
