Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Käte Hamburger: Rainer Maria Rilkes svenska resa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KÄTE HAMBURGER
själva världsrymden. I Ryssland erfor han att
Guds oändliga väsen inte är "transcendent",
det vill säga på andra sidan det jordiska livet
— utan att det är själva varandet och livet.
Inom detta oändliga falla de gränser bort,
som skilja de enstaka tingen, och det var detta
som Rilke kallade för närhet, gemenskap,
broderlighet. "Men då uppläts Ryssland för mig och
skänkte mig broderligheten och Guds mörker,
i vilket allena gemenskap finns" (den 22
februari 1925).
"Die Geschichten vom lieben Gott" och
"Das Stundenbuch" äro böcker om Guds
närhet. I den förra blir denna närhet skönjbar på
ett nästan omedvetet, naivt och barnsligt sätt,
och det är också barnen för vilka dessa
historier berättas. Ty barnen, som inte ha
några som helst fördomar, förstå bäst av alla
att Gud icke är någon överjordisk och
osynlig varelse, utan att han är närvarande i alla
livets ting och i alla människans tankar. Han
är den marmor, av vilken Michelangelo skapar
sina verk, han är rättvisans dunkla sång, som
en rysk bonde sjunger, och han är även den
fingerborg, som barnen leka med, därför att
de vilja och tro, att Gud är fingerborgen.
Men i Timboken är Guds närhet inte
längre så enkel och självklar, här blir den ett
problem. Här "kretsar" människan omkring
Gud; här frågar hon honom efter hans
varande och väsen. Och genom att göra så blir
den på detta sätt frågande ett problem för
sig själv. Är jag genom Gud, eller är —
kanske — Gud genom mig?
Und wie ich mich auch in mich selber neige:
Mein Gott ist dunkel und wie ein Gewebe
Von hundert Wurzeln, welche schweigsam trinken.
Nur dass ich mich aus seiner Wärme hebe,
Mehr weiss ich nicht, weil alle meine Zweige
Tief unten ruhn und nur im Winde winken.
Men å andra sidan inställer sig dock den
oroliga frågan:
Was wirst du tun, Gott, wenn ich sterbe?
Ich bin dein Krug (wenn ich zerscherbe?)
Ich bin dein Trank (wenn ich verderbe?)
Bin dein Gewand und dein Gewerbe,
Mit mir verlierst du deinen Sinn.
Redan i Timboken alltså, mitt under den
fullkomliga hängivenheten för Gud, som "brutit
in" över människan, reser sig dock den
moderna människans jagmedvetande. Ty hur
mycket hon — i likhet med djur och ting —
än är en del av All-livet, är hon ändå olika
och skild från det.
3
Men den mänskliga existensens problem
som sådant blir medelpunkten i Rilkes
tänkande och dikt först under de senare åren
(1907/08), då han skrev "Die
Aufzeich-nungen des Malte Laurids Brigge". Under
Timbokens period är ännu förhärskande tron
på den bärande och omslutande
"Guds-sub-stansen". (Detta spinozistiska begrepp kan
tillämpas också på Rilkes panteism.) Och
Rilke bevarade under dessa år i sin själ också
den landskapliga sinnebilden för denna
gudsvärld, nämligen enheten och samklangen av
slätten och himmeln. I ett sådant landskap
kände han sig alltid "hemma". Så var fallet
i moss- och hedlandskapet vid Bremen, i
Worpswede, där han i den därvarande
målarskolans krets vistades år 1901/02.
Monografien om denna skola, som han då skrev,
vittnar om den betydelse, som ett sådant
landskap haft för honom. Ty omedelbart uppstår
vetandet om det oändliga, "där vägar och
vattendrag föra långt in i horisonten".
Då Rilke våren 1904 inbjöds av Ernst
Norlind till Borgeby gård i Skåne (vilket skedde
genom Ellen Keys förmedling) var det
"naturen av hav, slätt och himmel", som genast
uppstod i hans föreställning och som "kallade"
honom som ett sedan länge förtroget hemland.
Och det skånska landskapet framställes nu i
606
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
