Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Käte Hamburger: Rainer Maria Rilkes svenska resa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KÄTE HAMBURGER
klang hos Rilke. Han förstod vad hon på denna
tid betecknade med begreppet "Livsbejakelse",
nämligen tron på All-livet, vilkens lagar också
skulle gestalta det mänskliga livet, och vilket
detta skulle återspegla och förverkliga på sitt
specifikt mänskliga sätt. I anknytning till detta
Ellen Keys centrala begrepp skrev han: "0, vad
jag tror på det, på livet. Inte på det som utgör
tiden, utan på det andra livet, det liv som varar
genom århundraden ..." (den 3 april 1903).
Dessa Rilkes ord svara mot Ellen Keys
nästan hymniska ord över det mänskliga livets
djupa förbindelse med All-livet i "Tankebilder"
(I, 238): "Allt i mitt väsen och allt i mitt
verk binder mig oupplösligt till livets allhet,
de stora okända djupen, ur vilka jag stiger
som en våg och i vilken jag simmar som den.
Men under denna vågs stigning är det dess
egen rörelse, dess egen form, som gör den till
vad den är. Min mänskliga självhärlighet kan
göra mig gudomlig under den blink av
evigheten, i vilken jag är en av de böljor som
utgöra havet, havet som är större och starkare
än böljorna."
Det är inte utan intresse att i detta
sammanhang omnämna, att Ellen Keys inre
utveckling i själva verket inte varit helt olika
Rilkes. Också för henne hade känslan för det
gåtfulla som kallas livet uppgått i naturens
ensamhet, i en norrländsk sommarnatts
stillhet och oändlighet ("Tankebilder" I, 134). Och
vid porten till hennes uppbrott in i det sociala
livet stod hennes djupa upplevelse av Spinozas
lära om det gudomliga Alltet.
Gemensamheten med Rilkes panteistiska
världskänsla framgick för Ellen Key ur Rilkes
"Geschichten vom lieben Gott" och det var
också denna bok, som lade grunden till deras
vänskap, och vars andra upplaga (1905) är
tillägnad Ellen Key. I denna bok fann hon det
poetiska uttrycket för sin egen religiösa
uppfattning, för sin strid mot kristendomens
personliga gudsbegrepp och moralisk-dogmatiska
lära. Läser man hennes framställning av den
panteistiska världsåskådningen i
"Gudsbegreppets omvandling" ("Livslinjer" II) så förstår
man med vilken begeistring hon har upptagit
Rilkes okonventionella historier om den gode
Guden, på vilka kunde tillämpas just de
teosofiska ord som hon anför i denna uppsats:
"Gud sover i stenen, andas i plantan, rör sig i
djuret, blir medveten i människan." Det är
icke underligt att den stora essayen, som Ellen
Key i denna tid skrev om Rilke ("En österrikisk
diktare", Ord och Bild, årg. 1904, senare i
"Verk och människor" 1910) är byggd på den
panteistiska religionskänslan som utgjort den
starkaste föreningslänken mellan dessa båda
annars så olika människor.
Inom parentes må här omnämnas att deras
förbindelse senare upplöstes. Också detta
hänger emellertid nära ihop med dessa båda
personligheters innersta väsen och strävan.
Ellen Keys väg och mål var humanistiska.
Spinozas panteism sökte hon senare förena
med Nietzsches utvecklingslära. Denna syntes
möjliggjorde först hennes sociala arbete, den
förde henne tillbaka från den gudomliga
Allvärlden till det mänskliga livets begränsade
realitet, och hon kämpade för människans på
personligheten grundade lycka. Men just
individualitetsidealet, "livsstegringen" i betydelse
av personlighetsstegring, skilde henne
småningom från Rilke. I "Malte Laurids Brigges"
atmosfär av resignation, förtvivlan, ångest och
rådlöshet, i detta "novemberlandskap med höstens
bleka färger" kan hennes varma meddelsamma
själ inte andas. — Men just på grund av hennes
något bullersamma sociabilitet kunde Rilke å sin
sida inte heller tåla Ellen Key längre. Han ansåg
denna kvinnas osjälviska moderlighet, som först
hade dragit honom till henne, vara förflackad
till "en snäll tants" banalitet. Vid ett möte i
Paris (1906) blev han synnerligen medveten
om detta. Skilsmässan mellan dem berodde dock
610
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
