Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Käte Hamburger: Rainer Maria Rilkes svenska resa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KÄTE HAMBURGER
ett halvt år före fullbordan av "Duineser
Elegien" (1922), hans sista verk och det
yttersta och slutgiltiga uttrycket för hans
världsåskådning. Och först i samband med detta
verk erhåller Rilkes uppfattning av Sverige
och den svenska människan sin betydelse. Vi
kan här inte lämna någon ingående analys av
denna ytterst svåråtkomliga dikt. Endast dess
centrala idé må framhävas. I "Duineser
Elegien" tror sig Rilke ha löst problemet om
människans ställning inom kosmos och om
hennes förhållande till naturen, eller, som han
nu helst säger, "jorden". I Elegierna erfares
tingens och jordens liv inte, som under den
tidigare perioden, såsom något för människan
främmande. "Landskapet är något främmande
för oss, man är fruktansvärt ensam bland träd
som blomma, och bland bäckar som flyta förbi",
heter det 1902 i inledningen till
Worpswede-monografien. Och det är i själva verket det
karakteristiska och egendomliga med Rilkes
tingdikter, att tingens varande skildras som något
utom-mänskligt och främmande, som visserligen
är en del av det gudomliga livet, men inte av
det mänskliga. Just ur medvetandet om detta
främmande hade under Timbokens period
framvuxit den mystiska längtan att "broderligt"
sammansmälta med Alltets och tingens liv. Men
det var just detta hemlighetsfulla liv, som frågan
i Timboken gäller:
Wer lebt es denn? Lebst du es, Gott, — das Leben?
Denna fråga besvaras i Elegierna. Inte
Gud — han nämnes nu inte längre — utan
människan själv "lever" tingens, lever
jordens liv. Och detta blir möjligt genom den
människans egenskap som skiljer henne från
alla andra varande tingen: att vara en varelse
med kunskapsförmåga, eller, som Rilke säger,
en "sägande" varelse, med andra ord, ett
"Jag".
Sind wir vielleicht hier, um zu sagen: Haus,
Brücke, Brunnen, Tor, Krug, Obstbaum, Fenster —
... aber zu sagen, versteh’s,
o zu sagen so, wie selber die Dinge niemals
innig meinten zu sein.
(nionde EI.)
Med detta menas: människan är den enda
varelse som kan omsätta och förvandla det
tingligt synliga till något osynligt inom oss:
nämligen till erinran, föreställning, begrepp,
idé och ord.
Erde, ist es nicht dies, was du willst: unsichtbar
in uns erstehn ...
Was, wenn Verwandlung nicht, ist dein drängender
Auftrag?
(nionde EI.)
Detta är människans utmärkta plats inom
kosmos, detta hennes verkliga och egentliga
förbindelse med tillvaron, och det är detta
som hennes "trygghet" beror på.
Som en svag förkänning av den i "Duineser
Elegien" uppnådda lösningen av den mänskliga
existensens problem står i Rilkes liv den i
Sverige upplevda människobilden, om vilken
han sagt att den varit "avgörande" för en
bestämd riktning och "övning" av hans blick.
Torsten Holmströms gestalt var i detta
hänseende typisk för den slags inre sammanhang
med yttervärlden som Elegierna röra sig om.
Det är inte en tillfällighet att Rilke framhäver
att just minnen om de ur naturen hämtade
bilderna prägla denne ynglings väsen. Han var
en av dem som förstod sig på att förvandla
det synliga till det osynliga.
I detta sammanhang må nämnas ett enstaka
motiv i Rilkes verk som hänvisar till den
svenska resan. Det må vara en tillfällighet
eller inte, att detta motiv redan innebär det
"osynligas" problem.
I ett brev till Lou Andreas-Salomé av den
4 december 1904 berättar Rilke om en
vinterresa till Oby, egendomen som ägdes av Ellen
Keys broder i Småland. Själva huset hade
612
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
