Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Honorine Hermelin: Kampen om människan. Några antydningar om Vilhelm Grønbechs författarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAMPEN OM MÄNNISKAN
blir historien, den må handla om primitiva folk
eller om vår egen kultur, om människor från
forntid, medeltid eller nutid, för Grønbech
ständigt frisk och närvarande. Och den blir innerst
religionshistoria, "thi med religionen kommer
vi til selve menneskehjertet og med
religionshistorien kommer vi til selve hjertet i historien",
säger han. Ja, även om historien handlar om
vårt eget släkte —- "der har mistet sin religion
og derför ikke har anden tanke end denne:
Hvordan finder vi en Gud og en djævel, en
himmel og et helvede, alt det som gjorde
fordums tider store" — är den ju likafullt
religionshistoria.
Själv har Grønbech framhållit att det är som
filolog han blivit religionshistoriker. Han är
lärjunge till den ryktbare språkforskaren Vilhelm
Thomsen och stod väl en gång självskriven att
bli hans medarbetare och efterföljare. Några
ord som Grønbech skrivit om denne sin store
lärare kan emellertid i ännu mer bokstavlig
bemärkelse tillämpas på honom själv: "Sproget
var for ham et udtryk for menneskenes
sjæleliv ligesaavel som et udslag af folkenes
oplevelser — udforskningen af sprogene blev i
hans haand ikke til sproghistorie men til
menneskehistorie." — Den djupa förnimmelsen av
språket som uttryck för mänskligt liv förde
Grønbech tvärs igenom filologien till att ägna
alla sina krafter åt människohistoria, det vill säga
ytterst och innerst åt religionshistorien. Och —
den som disputerat på en avhandling om turkisk
ljudhistoria men fick sin första akademiska
verksamhet som docent i engelska språket och
litteraturen, som kan polynesiska och i grund
är förtrogen med alla indoeuropeiska språk och
deras litteratur, från sanskrit till de keltiska
språken, som borrar lika djupt i de gamla
nordiska folkens litteratur som i grekernas och
israeliternas — äger ju ett redskap som få till
historisk forskning.
Att Vilhelm Grønbechs professur — som varit
personlig och från den teologiska fakulteten fri-
stående — är avslutad, betyder säkerligen icke
minskad verksamhet. Det når mig i dessa
novemberdagar ett brev från den svensk-danska
författarinnan Elisabeth Bergstrand-Poulsen, där
hon skriver:
"Jag var med i den överfulla salen på Borups
højskole (i Köpenhamn). Grønbechs föredrag
rörde sig om pliktmänniska-nyttomänniska kontra
den som han räknar för den levande människan.
Men det spände ju — som alltid då det är
Grønbech som har ordet — över det mesta av
vad vi räknar för mänskligt. Jag är inte helt
ense med honom — men bara det att se en stor
sal bräddfull av människor, som uppmärksamt
och somliga nästan brinnande lyssnar i en och
en halv timme, det är uppmuntrande–"
Orden kom mig att återuppleva just en sådan
kväll, nu för två år sedan, under Grønbechs
sedvanliga fyra veckors föreläsningar på Borups
højskole. Det var mörkläggning då som nu och
i sanning mörkt i oktoberregnet. Man undrade
om någon skulle ha vågat sig ut till en sådan
föreläsning. Ämnet var: "Sandhed og
virkelighed". Men salen var proppfull, massor av
människor hade måst avvisas och jag blev inklämd
bland dem som fått plats uppe på podiet,
med fördelen att kunna se ut över de
närmaste hundratalen av ansikten. Jag kände igen
några däribland, folkhögskolefolk ända från
Askovs och Västsjällands högskolor, affärsmän,
arbetsfolk, konstnärer, akademiker.
Överhuvudtaget föreföll mig församlingen som ett
tvärsnitt genom ett folk, med olika åldrars och
yrkens märke. Och jag måste undra: Vad har
fört alla dessa människor hit? Det har säkert
ingenting att göra med att den som talar nämns
som Danmarks lärdaste professor. Och det kan
inte vara en förhoppning att få en lösning på
världsgåtan, ty det måste de veta att Grønbech
inte ger. Det är väl ändå en förnimmelse att
detta handlar om en syn av en ny värld — inte
om planer för världens återuppbyggande, sådana
som utarbetas i statliga departement likaväl som
inom enskilda föreningar, beträffande vilka vi
615
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
