Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Honorine Hermelin: Kampen om människan. Några antydningar om Vilhelm Grønbechs författarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HONORINE HERMELIN
genom alla de modulationer, som för Grønbech
är ofrånkomliga för att fånga själva livet. Men
alltid är den levande, naturlig, i egentlig mening
konstnärlig, fylld av det allvar som måste rymma
värme och skärpa, humor och ironi.
Grønbech ger aldrig riktlinjer för vad man
bör tycka eller tänka, han docerar aldrig
sympatier eller antipatier. Han kan framföra
fariséernas allvarliga invändningar mot Jesus så tungt
vägande, att anmälare av hans Jesus-bok gång
på gång tar dessa invändningar för Grønbechs
egna. Och följande lilla goda historia har jag
en gång hört honom själv berätta:
En förut för honom okänd man började vid
ett sammanträffande ett samtal:
— Jeg har forhen saa godt kunnet lide Deres
bøger, nu kan jeg det ikke længer.
— Hvorfor?
— Fordi de elsker denne her mystikeren
Donne.
— Men jeg hader jo ham!
— Hader de ham?
— Ja, jeg gør.
— Men saa elsker jeg jo Dem igen!
Nej, det är inte gott att veta om Grønbech
älskar eller hatar Donne, det överlämnar han
åt läsaren att bestämma sig för. Han
överlämnar överhuvudtaget åt läsaren — ja, hur
skall man säga? — att lära leva av Jesus eller
av fariséerna eller av Paulus, av hellenismen
eller av primitiva folk, av Eckehart eller den
heliga Teresa, av Schlegel eller Goethe. Kanske
på ett eller annat sätt av dem alla. Han lär oss
se att de alla hör med i vår historia. Men han
är känd i sitt eget land — eller ökänd, påstår
han själv — som den vilken i varje föredrag
till sist kommer fram till Jesu liknelser. Med
dem blir han aldrig färdig. Han tröttnar aldrig
att berätta dem, inte för att tolka dem utan för
att låta dem tala sitt eget språk, låta dem stå
där som vad de är: livets egna dokument, en
uppenbarelse av vad liv ville säga för den
mästare, som "har levet dybest og talt enfoldigt
om det han havde levet". Och Grønbech tröttnar
heller inte att föra sin ofta till synes hopplösa
kamp för att detta liv icke måtte "blive kvalt
inden i teologiens gamle klæder". Om målet är
att allt djupare lära vad det är att leva, att vara
människa, gäller det också att förstå motsatsen,
att se vad som leder till död, till omänsklighet.
Detta är för Grønbech kampen om människan,
kampen för en ny själ och för framtiden.
Den Europas tragedi, som vi genomlever,
har väl få sett så djupt i ögonen som Vilhelm
Grønbech. Han har sett att vi inte kan kasta
skulden därför på den ena eller andra
människan, på de eller de förhållandena. Det är allt
en fullbordan av vår strävan sedan
århundraden: att vinna hela världen på så sätt att man
lägger beslag på den och blir dess herre —
därför att man i grunden lärt att förakta jorden
och vad däruppå är som dött material, och lärt
att förakta arbetet som tomt trälarbete. Men man
kan också vinna hela världen, säger Grønbech
i det mäktiga slutkapitlet av "Vårt århundrades
myt", genom att bli dess tjänare — icke träl
utan tjänare — och därvid vinna sin själ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
