Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Honorine Hermelin: Kampen om människan. Några antydningar om Vilhelm Grønbechs författarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAMPEN OM MÄNNISKAN
og ubeskaaret, der aabenbarer sig i et øjeblik
og gør dette øjeblik uafhængigt af tiden."
I Grønbechs dikter — eller sånger eller
myter — möts man av livets hela spännvidd.
Den som heter "Morgen og aften", eller den
mäktiga sången "Persefone", likaväl som de
små — skall man säga barnsångerna? — "Ene
i mørket" och "Barneaar", bärs av den väldiga
rytmen mellan dag och natt, mellan det idoga
verket och den djupa, fyllda vilan i evighetens
ögonblick,
der hvor intet er, hvor skabelsen gemmes;
eller av rytmen mellan
livets lykke
naar den gaar frem i solens flammende drägt,
og naar den kommer i nattens tunge kappe
saa vid at den fanger al sorg og ångst i sine folder...
Samma livets egen rytm bär också den härliga
sången "Dagfugl" — myten om skapelsens eller
inspirationens eller kärlekens mysterium.
Den "livets selvfølgelige enfold", som man
blott kan upptäcka — eller rättare, som man
blott kan leva sig till, möter vandraren på vägen.
Det kan vara vandraren från den dikt som heter
"Der var ikke andet":
Der var ikke andet end en knøs,
der sang til sine skridt,
og foran ham en vej der forsvinder bag om aasens
kam.
Eller det kan vara vandraren på väg till Apollon:
Jeg vil gaa op til Apollon.
Han staar paa bjerget, straalende hvid.
Han skal røbe mig den løndom
der aldrig gryr i menneskehjerter.
Og mens jeg gik, syntes jeg tit
mer og mer, at mit spørgsmaal til guden
vejredes hen i hvirvlende vinde,
og jorden sagde blot: Ja,
intet mere, for der var intet mere.
Jeg gaar til Apollon, guden paa bjerget.
Men inden jeg naar frem,
har jeg vist sanket
mere end han forstaar.
En bland dessa sånger heter
"Menneskesønnen". Den har ensam räddats över från en
diktsamling som kom ut anonymt för mer än fyrtio
år sedan. Dess säregna melodi är buren av
Grønbechs historiesyn, av den tunga — och ljust
triumferande — kampen om människan.
Mænd klædt i laser,
dragende til døden,
hylder dig, herre,
menneskesøn.
Vi hyllar honom, i det vi gör oss arma och
elända och lägger tunga bördor på varandra;
vi reser murar — river dem, och bygger
ständigt nya. Men det lever en dröm om ett rike
där luften är fri, där murarna raserats — och
dröm är hos oss människor det som djupast
är verklighet, men som vi ännu inte mäktat.
Människosonen mäktar — rider över de sista
murarnas grus.
Ny slægter gamle
grænsemærker øder.
Ny slægter nye
grænsemærker sætter.
End ej nogen kom, der
øded alle mure,
satte ej sin i stedet.
Hil, hil dig, herre,
hil naar du rider
ind over sidste
murtindes grus.
Fri tid da rinder.
Vi vel drømte om den,
du ene evner
slægternes drøm.
619
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
