Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
vit eller röd men en enda "fredlig guldflamma",
utan att han minns "Paradisos" sista sånger.
Sinnenas njutningar finnas med i Dan tes
salighet, men de renaste och som aldrig trötta:
solljuset, sången, dansen "som stjärnor kring fasta
poler".
Hur originella, hur tillfredsställande Dantes
kosmiska skönhetssyner än äro, utgöra de dock
endast förgården till hans verkliga
salighetsvärld. Själen nöjer sig inte enbart med vackra
landskap, hur ogärna den än saknar dem. Dante
fann en annan lyckokälla på jorden, en ännu
renare, ännu mer evighetsbetonad: det
intellektuella arbetet, upptäckandet av nya sanningar.
Ingen annan skald, förr eller senare, har vågat
taga tankens egna operationer till föremål för
poesi; ingen har vågat tala om en logisk
slut-ledningsföljd med ord lika förälskade som om
en kvinnas leende. Likväl är det ju ett faktum,
som var och en kan verifiera, att glädjen av
att följa en invecklad tankegång, att få frågor
lösta, att öka sin kunskap och sin tankefärdighet,
är en av dem håra aldrig skall tröttna på. Åter
och åter vänder Dante tillbaka till denna
upplevelse för att uttrycka den. "Så drog hon, med
bevis och motbevis, slöjan från skön Sannings
ljuva anlete" — "så runnö vågorna, en efter
en, i den helga floden, kommen ur den källa
varifrån all sanning flyter, och gav frid åt varje
min åtrå".
Man har klagat på att vissa delar av
"Paradiso" alltför mycket likna föreläsningar och
tentamina i teologiska och profana vetenskaper.
Dantes enastående förtjänst är ju, att han har
älskat föreläsningar och tentamina, för
vetenskapens skull, så mycket att han har kunnat se
poesien och skönheten i dem. Utan tvivel är
också högmedeltidens Västeuropa en av de få
tider då något sådant var möjligt. Den
hänförelse, den tacksamhet som strålar ur Dantes
ord, när han talar om kunskapsmeddelelse och
kunskapsinhämtande, är född av samma anda
som skapade universiteten. Sällan har
människans intelligens dyrkats så hänsynslöst,
ensidigt och fanatiskt som av denna tid. Det
behövs ett betydligt större mått intellektuell
hybris för att tro sig kunna bestämma, hur
många änglar det ryms på en nålspets, än för
att sätta sig att räkna atomerna i en
vätemolekyl. I stället ställde tiden i skymundan
experimentlustan, försöken att praktiskt få bukt med
den motspänstiga och mångbrokiga erfaren-
heten, som i så hög grad strider mot allt vad vi
menar med förnuftigt. Den var alltför logisk
för att böja sig för fakta, och den konstruerade
sina nio himlasfärer och ordnade de fyra
elementen i hierarkisk rangordning och fann sig
väl till rätta i denna värld.
Det universum som de himmelska
läromästarna avslöja för Dante har därför visserligen
sina obegripliga djup, men inga oklara
perspektiv, inga tvekande svar. Dess gränser och
lagar, dess rörelse och ändamål äro noggrant
uppmätta och bestämda. Om vår moderna värld
har karakteriserats med ordet "disintegration"
— splittring, upplösning, desorganisation i alla
avseenden, etiskt, politiskt och fysiskt —, så bär
den värld Dante skapat den stabila ordningens
tecken. Men det är ingen billig ordning,
grundad på en enda faktors herravälde. Det är en
harmoni uppbyggd på tillvarons väldigaste
spänningar. I universums centrum och upphov, i den
gudomliga treenighetera finner vi makt, kärlek
och intelligens i evig motsats och evig
samverkan, och i dess avbild är världen uppbyggd.
I mannen Dante möter vi vilja, känsloliv och
förnuft utan slitningar vardera utvecklade till
titaniska mått. "Commedians" hundra sångers
detalj arbetade allegori och hans politiska livs
bittra konsekvens tala om hans viljas järnhårda
inriktning; hans lärdom förvånar oss ännu, och
om förnuftets värde har ingen talat skönare ord
än han; mitt i allt detta väller hans känsla
fram, vek som ett barns, otröttlig som eldens
längtan uppåt. Intet blundar han för, ingen
synd, ingen skönhet, men det rubbar inte hans
världsbild. Vi förstår inte hur det går till, och
han är oss själv ett större mysterium än den
outsägliga Treenigheten han besjunger.
Den obrutna och saliga ordningen i
"Paradiso" har ständigt jordens blodiga orättvisor till
mörk folie, och Dantes väg genom den andas
kampens och ansträngningens lycka mer än
kontemplationens. Dante visste att det är
möjligt för människan att nå en mystisk
gudsupplevelse, som utplånar alla önskningar, men också
att detta endast sker i korta ögonblick. När han
ville säga vad som slutgiltigt för honom var
paradiset, fann han det namn, "vars blotta Be
och ice upprör mig", Beatrice. Ju mer man
läser "Commedian" som en levande dikt, dess
mer förvånas man över Dantes otroliga dj ärvhet
att upphöja sin florentinska älskade till rang
i himlen närmast gudomen. När man möter
621
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
