Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILM
Den osynliga muren. Gustaf Molander. SF.
"Den osynliga muren" är en av Gösta Stevens
företagen omskrivning till film av Marika
Stiern-stedts roman "Attentat i Paris". Filmen är
lokaliserad till anonymt ockuperat land i stället
för Paris (det är väl närmast Danmark som
åsyftas) och särskilt slutet är omgjort i syfte
att öka den thrilleraktiga spänningen. Den unge
ockupationsofficeren som älskar den
internationella damen från resebyrån får tillfälle att spela
hjälte och offra sig för rättvisans sak, därigenom
meriterande sig för den kärlek som man nog
tycker tillfaller honom i oförtjäntaste laget. Får
svenskarna fortsätta att spela in
ockupationsfilmer och skriva ockupationsromaner (senaste
exempel Sven Bergström: "Fjärran är havets
rand") bibringas någon snart den
föreställningen att den tyska krigsmakten till femtio
procent utgörs av bestövlade underhuggare och
till femtio procent av enastående renhåriga
rid-dersmän vilka av nedärvd pliktkänsla utför sitt
motbjudande bödelsgöra ända tills en ännu
storslagnare känsla, kärleken, får dem att även ge
plikten på båten.
"Den osynliga muren" är dock en avsevärt
bättre film än "Det brinner en eld", ja helt visst
en av de bättre svenska filmerna. Den
återger förhållandena i ett härtaget land vida mer
realistiskt och med ett uppriktigare patos, som
särskilt riktar sig mot den bestialiska
behandlingen av judarna. Om man bortser från att
kärlekshistorien varken intresserar eller
övertygar det minsta finns det ingenting falskt i
denna film, ingenting som smakar utnyttjande
av en konjunktur. Filmens upptakt är briljant
och får med sin rörliga bildverkan omedelbart
grepp om publiken. Åke Dahlquists fotoarbete
är genomgående av högsta internationella klass
och Gustaf Molanders regi sober, klok men
därför inte tam. Tempot alltjämt en aning för
långsamt; när svenska regissörer är medvetna om
att de lyckats med en seen och hittat på något
fyndigt håller de bilden för länge som om de
ville försäkra sig om att även den trögtänktaste
bland åskådarna skall uppfatta det fina i
kråksången. Vi svenskar har namn om oss att utföra
kvalitetsarbete och denna SF-produkt står
tekniskt fullt i nivå med det bästa som svenskt
hantverk och svensk industri för närvarande
kan utföra. Sedan är det en annan sak att
konsten inte alltid kommer så väl om sams
med dylik noggrann disciplin utan trivs bättre
hos de slarviga och ansvarslösa.
Rollerna: Inga Tidblad skulpturalt expressiv
som attentatskvinnan, en studie där
skådespelerskans intelligens verkligen kommer till tals;
Irma Christenson mjuk, sval, undanglidande på
ett lockande sätt som resebyrådamen; Karl-Arne
Holmsten för grund, för enkelt bussig som den
gode tysken, borde varit en mera betydande,
komplicerad typ; Erik Hell briljant som
gestapokaptenen; bra i biroller Karl Ström, Inge
Wærn, Stig Järrel, Håkan Westergren, Alf
Kjellin, Hilda Borgström, Olof Winnerstrand,
Hugo Björne. Georg Svensson
Den förstenade skogen (The Petrified Forest).
Archie Mayo. Warner Bros. 1936.
Drömmarrnas vals (Un Carnet de Bal). Julien
Duvivier. Sigma. 1937.
En del repriser dominerade filmsäsongens
upptakt. En av dessa gamla filmer torde
svårligen komma att överträffas av så värst många
bland de nya som är i antågande: "Den
förstenade skogen", inspelad 1936, signerad Archie
Mayo. Vad Mayo gjort för övrigt, tidigare och
senare, har jag inte reda på, men att han med
denna överflyttning av Robert Sherwoods
skådespel dokumenterat sig som en första rangens
regissör är säkert. Han följer pjäsen noga, gör
inga försök att utvidga dramats trånga livsrum
genom filmens möjligheter, det är nästan bara
en uppställning hela filmen igenom — en
kombinerad bensin- och matstation utslängd som en
tom konservburk bland Arizonaöknens
fantastiska kaktusar —, och långa, långa stunder sitter
människorna frivilligt eller — under kontroll av
gangstern Duke Mantees revolver — ofrivilligt
på sina stolar och bara pratar. Men det blir
inte orörligt för det, Mayo dirigerar kameran
på ett ypperligt sätt utan att hemfalla åt
orson-welleska djupsinnigheter, och han studerar sina
aktörer med intelligent blick. Det är heller inte
precis några dövnickar han haft att fotografera:
Leslie Howard, ofantligt charmerande som den
pojkaktige, desillusionerade
tredjeklassförfatta-ren som givit upp hoppet om sin litterära
framtid och allmänna användbarhet men som
har en äkta diktares vision och
självförglöm-mande heroism; Bette Davies, här ännu smått
backfisch, en liten Frida överflyttad till Ari-
623
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
