Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
närmare bestämt mellansvensk — det bör inte
vara svårt att lista ut att det är fråga om den
hemtrevliga päronstaden Gränna. De människor
som samlats här sammanhållas av det
gemensamma ödet: exilen. Men Gelsted har också
öppen blick för de konfliktämnen och frön till
söndring som finns i denna ganska heterogena
människomassa. Han pekar t. ex. på den inte
ovanliga förekomsten av en judisk antisemitism.
Och i ett livligt kapitel skildras hur en spion
och angivare får lida sina gärningars straff.
Huvudpersonen, Tingsted, en drömmare, en
opraktisk man i handgriplighetens värld, säger
sig ha förlorat tron på tillvaron: "Vilken tro
kan man ha på en tillvaro som sliter sönder
tänkande väsen med tuberkulos och kräfta?"
Men han är dessutom "skakad i sin tro på
kulturens förmåga att hävda en mening och
anständighet i skeendet..."
Han är likväl en man som är fast besluten
att fortsätta kampen; en, man som just i kampen
för en mening ser tillvarons mening. Han är
skönhets dyrkare, han är filosof, och han har
utpräglat sinne för färg och form: till det
vackraste i denna bok hör meditationerna över
naturens skönhet och tankens liv.
En mycket sympatisk man, denne Tingsted,
sympatiskt dansk i sin fina, tappert värnade
kultur.
Som roman betraktad är "Judarna i Husaby"
ingen märkvärdighet. Stoffet har legat för nära
till hands, det har inte undergått den
nödvändiga smältningsprocessen. Boken ger likväl en
icke ointressant bild av livet bland flyktingar
i dagens Sverige. Och den förmedlar
bekantskapen med en människa, vars klokt
reflekterande, ömsinta och humana väsen man sätter
värde på. Johannes Edfelt
Krigstid och kulturkris
Ragnar Josephson: Trosbekännelser. Bonniers
1944. 7: 50.
Ragnar Josephson har i sin nya bok samlat
ett antal uppsatser och föredrag, huvudsakligen
från krigsåren. Fastän tillkomna vid olika
aktuella tillfällen, i samband med böcker,
utställningar etc., ger de en hel del av sin författares
livslinje.
Boken har sin titel av sex inledande, populärt
hållna uppsatser, behandlande Lionardo,
Burck-hardt, Renoir, van Gogh, prins Eugen och Jens
Thiis, som var och en får stå för en, art av
trosbekännelse. Till dessa artiklar fogar sig två
mera avlägset uppskattande om Picasso och
Epstein. Det är som synes en ganska heterogen
samling. Att den ändå fått en karaktär av
helhet beror nog på att det egentligen är en egen
livsåskådning, en egen trosbekännelse Ragnar
Josephson velat framlägga via dessa
koordinater. Framställningen är nog också på en del
punkter en smula tillrättalagd för detta annars
lovvärda ändamål: den josephsonska
trosbekännelse som skymtar mellan raderna är nämligen
helt buren av humanitet, en internationell syn
samt en konstnärlig, det är en hjärtats bildning,
som intar. Bäst i serien är uppsatsen om Renoir,
men i sanningens intresse bör kanske påpekas
att dess varma ton i mycket förefaller att vara
en återklang av tonen i Ole Vindings utmärkta
bok om målaren.
Bokens huvuddel är emellertid ägnad det
tidshistoriska och tidsaktuella. I "Tre myter"
drar författaren upp de linjer som från
maskinkulten, primitivismen och blods- och rasmyten
leder fram till Tredje rikets avarter av konst
och konstteori. Det är ett briljant hållet
polemiskt föredrag, men mot slutet tenderar det
nästan till en art av demagogi, som snarare
skadar än främjar den goda avsikten. Det är
möjligt att somligt folk en gång i världen tog
dessa avarter på sådant allvar att en verklig
avrättning behövdes. Men den hade kunnat ske på
ett antingen allvarligare eller torrare sätt. Inte
heller vet jag om det är att göra åtminstone
den mittersta av de tre myterna full rättvisa,
genom att använda den som slägga att slå ihjäl
löss med. Det är för mycket av avsiktligt
beräknad slutkläm i retoriken då Ragnar
Josephson leder den intet ont anande
läsaren-åhöraren genom myternas relativt oskuldsfulla
förhistoria för att plötsligt låta honom hamna
pladask i rena barbariet. Även myterna har
åstadkommit något av bestående gott, om det också
är ursäktligt att man glömmer både detta och
deras tidigare överdrifter — kritiken borde ha
insatts på premisserna — för de nutida mon-
628
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
