- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIII. 1944 /
652

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Denton Welch: När jag var tretton år. Novell. Till svenska av Th. Warburton

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DENTON WELCH

spetsar och rottingtrissor. Jag försökte till och
med visa mig duktig och hoppade i en liten
avsats som jag bra kände till. Ändå var jag
nära att falla. Jag fick nätt och jämnt jämvikten
tillbaka. Jag skulle ha avskytt att falla just då
så att Archer såg det.

När vi kom till stationen fick vi en kupé för
oss själva. Det var ännu tidigt. Sakta drogs vi
uppför berget, förbi vattenstationen och de tre
andra hållplatserna.

Vi steg ur vid ändpunkten högst uppe. En
stor obegagnad snöplog stod vid spåret med sin
ondsinta hajnos riktad rakt mot mig. Vi sprang
till bagagevagnen för att ta ut våra skidor.
Archer tog bägge paren och kastade dem över
axeln. Han såg ut som en mycket kraftig Jesus
med två kors på ryggen, tänkte jag.

Vi stod bredvid snöplogen och spände på oss
skidorna; så började vi mödosamt klättra
uppför kammen till sportstugan. Vi talade knappt
med varandra, för vi behövde all luft vi kunde
få, och dessutom var jag ännu blyg för Archer.
Ibland hjälpte han mig och sade var jag skulle
placera skidorna, och när jag gled bakåt drog
han i repet som han halvt på skämt hade knutit
om min midja.

Trots att jag blev trött tyckte jag om den
bistra klättringen. Den gav mig en känsla
av-arbete och mål. När Archer såg sig om för att
småle mot mig var hans ljusröda ansikte vått
av svett. Hans vita skjorta var klistrad mot
ryggen ovanför ränseln. På mitt eget ansikte
kände jag hur svettdropparna hölls tillbaka
av-ögonbrynen. Jag strök ofta med handen över
överläppen och krossade de små pärlorna som
hade bildats där.

Då och då stannade Archer. Vi ställde
skidorna tvärs över spåret och vilade stödda mot
stavarna. Solen brände oss i nacken med en
jämnt sipprande hetta, och ljuset som
återkastades från snön var skarpt som
spegelreflexer. Från kammen kunde vi se ner i två
dalar; och runtomkring oss stod de andra top-

parna, med svart berg och vit snö om vartannat
så att bergen såg ut som väldiga tänder som
hade börjat få röta.

När vi var framme vid den långa mjuka
sluttningen upp mot stugan var jag så trött att jag
var rädd att falla omkull. Repet hade jag ännu
kvar om midjan, så det minsta jag sackade efter
skulle Archer ha märkt det. Jag tror att han
saktade farten för min skull, för på något sätt
lyckades jag komma fram till järnbänken som
stod framför stugan. Jag sjönk ner på den
med skidorna på. Jag slöt ögonen. Mina vrister
kändes som om de varit avbrutna efter den
långa klättringen med utåtvridna fötter.

Det jag därnäst blev medveten om var att
Archer försvann in i stugan. Han kom ut med
en rykande kopp i handen.

— Drick det här, sade han och höll fram
svart kaffe mot mig. Jag avskydde svart kaffe.
Han tog upp fyra sockerbitar och lade dem
i koppen.

— Jag tycker inte om det svart, sade jag.

— Det gör ingenting, sade han skarpt, drick
det bara.

Jag var en smula överraskad och började
dricka det söta kaffet.

— Sockret och det starka kaffet gör dig gott,
sade Archer. Han gick tillbaka in i stugan och
kom ut med något som såg ut som hett vatten
med en bit citron i. Berget av socker på bottnen
av glaset höll på att smälta i smala orientaliska
ringlar och spiraler, ornament och rökringar av
socker.

— Vad är det mer i det? frågade jag med
ett försök att vara verklighetsbetonad.

— Rom, sade Archer.

Vi satt där på avsatsen och packade upp vår
matsäck. Båda hade vi två dubbelsmörgåsar, en
med tunga emellan och en med skinka, ett
hårdkokt ägg, söta käx och en kaka delikat bitter
choklad; till dessert hade vi tangeriner.

Vi bet väldiga munsbitar ur bröden. Vi kunde
inte prata på en stund. Maten gjorde bergstop-

652

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1944/0668.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free