- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIII. 1944 /
657

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Denton Welch: När jag var tretton år. Novell. Till svenska av Th. Warburton

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

NÄR JAG VAR TRETTON ÄR

kopp choklad åt oss på min spritlampa, och du
kan ta kläderna med dig när du går.

Vi gav oss i väg i månskenet; Archer tog
mig snart under armen, för han såg att jag var
berusad, och vägen var halare än någonsin.
Archer sjöng "Stille Nacht" på tyska och jag
började gråta. Jag kunde inte hejda mig. Det
var så skönt att gråta i månskenet när Archer
sjöng min älsklingssång; och William var långt
uppe på fjället.

Plötsligt satte vi oss båda med en duns. Jag
kände en skarp smärta i svanskotan men
började skratta våldsamt; och Archer skrattade
med. Där låg vi och skrattade, snön smälte
under oss och blötte igenom våra byxbakar och
rockryggar.

Archer drog upp mig och borstade av mig
med hårda smällar. Mina tänder skallrade varje
gång han klatschade till. Han såg att jag blev
mer och mer berusad i den kalla luften. Han
knuffade mig före sig ner till sitt hus och fick
lov att bära mig mer eller mindre. Han gjorde
det skickligt och jag var mycket nöjd med att
han tog hand om mig.

När han hade fått mig uppför trapporna lade
han mig i en av kojerna och bad mig vila.
Dun-bolstret bälgade ut omkring mig. Jag sjönk ner
härligt och mjukt. Det kändes som att sväva ner
längs en magisk trappa.

Archer tog fram sin lilla metaugn och kokade
kaffe — inte choklad, som han hade sagt. Han
kom med en kopp och höll den för min mun.
Jag drack ur den utan att tänka eller smaka på
den, bara för att han bad mig göra det.

När han tog undan koppen föll mitt huvud
ner på kudden, och jag tyckte igen att jag sjönk
och svävade. Nu stod jag på skidor, men det var
flytande skidor av smält glas, och snön var
också av glas, men den fjädrade som gelatin
och rann som vatten.

Jag märkte en förändring i belysningen och
visste att Archer böjde sig fram över mig.
Mycket sakta tog han av mig skorna, knöt upp

min halsduk, lossade på kragen och knäppte
upp mina hängslen framtill. Jag minns att jag
tänkte, innan jag somnade, hur fyndigt det var
av honom att tänka på hängslena: de hade
börjat kännas så strama, drog ner mina axlar
och upp mina byxor mellan benen. Archer täckte
över mig med flera filtar och ännu ett täcke.

När jag vaknade på morgonen var Archer
redan uppe. Han hade kokat litet te åt mig och
ställt in det i kakelugnen för att hålla det
varmt. Han kom fram till mig med det, och jag
satte mig upp. Jag kände mig illamående, nästan
sjuk. Jag kom ihåg vilken härlig dag gårdagen
hade varit, och tänkte på hur egendomligt det
var att jag inte hade sovit i min egen säng på
hotellet utan i Archers rum och i kläderna.

Jag såg skamset på honom.

— Vad var det som hände i går kväll? Jag
kände mig lite underlig, sade jag.

— Ölet och limonaden och likören gjorde
dig nog lite full, är jag rädd, sade Archer
skrattande. Känner du dig bättre nu? Vi ska gå opp
till hotellet och äta frukost.

Jag steg upp och tvättade mig och bytte om
till skidkostym. Jag kände mig ännu ganska
dålig. Jag gjorde ett snyggt bylte av min
smoking och band fast det vid min kälke.
Sötsakerna som Archer hade gett mig hittade jag
i min ficka.

Vi gick upp till hotellet och drog kälken efter
oss.

Och vid dörren mötte vi William med en av
förarna. Någon i sällskapet hade brutit en skida
och de hade varit tvungna att vända om tidigare
än meningen var.

William var ond. Han tittade på oss och sade
till mig:

— Vad har du haft för dig?

Jag visste inte vad jag skulle svara. Själva
åsynen av William bekymrade mig så att
svårigheten att förklara något var för mycket för mig.

Jag tittade ynkligt på honom och mumlade
något om att gå in och äta frukost.

2 BLM 1944 viii

657

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1944/0673.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free