- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIII. 1944 /
663

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Emmanuel d’Astier: Sju sommardagar. Paris augusti 1943. Från franskan av Victor Vide

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SJU SOMMARDAGAR

Jag gick av vid La Concorde. Längst bort
i gången vid biljettluckan hejdas jag av fera
svartklädda herrar i baskermössor och damasker.
De tvingar mig att lyfta upp armania för
kroppsundersökning. De granskar mina falska
identitetspapper och låter mig gå.

Jag gick uppför trapporna och då såg jag
Paris och himlen ...

Concordeplatsen, Champs-Élysées, Seinen —
och Paris, Paris som sitter där som en
ångerköpt ängel, men ack så välkammad. Luften är
tunnare, träden grönare, friskare, obesvärade av
rök och buller och allt annat som följer med
ett borgerligt och alltför överdådigt liv.
Maskinernas andedräkt har dunstat bort, deras
flåsande har tystnat. Paris har förvandlats till en
saltstod, blänkande och ren — och det enda
man återfinner bland minnena från fordom är
jorden som darrar under ens fötter när metron
går förbi.

Jag gick längs Seinen, som med sina öde
kajer ser ut som den tagit på sig söndagsstassen.
Bronsstatyerna har stigit ned från sina socklar
som för att förstärka intrycket av trolleri med
dessa veckor som har sju söndagar.

På vägen uppför Avenue Henri-Martin
upptäcker jag till vänster om ridstigen mellan
kastanjerna en svart Mercedes. I bilen sitter stela som
tennsoldater en kapten från tyska krigsmarinen
och en matros som har svarta bandstumpar
hängande nedför nacken. Vid korsningen av
avenyn och Rue de la Pompe möter denna
blankputsade leksak en annan leksak — men
den är fransk: en kupé förspänd med ett välfött
sto som förätit sig på havre, och i den sitter en
lustig gammalmodig herre med hakan lutad mot
sin promenadkäpp.

Tisdag

I morse var jag skuggad. Det tog mig en
timme att skaka av mig min förföljare utan
att ge honom intrycket av att jag försökte
undkomma och för att få en skymt av hans ansikte

utan att låta honom få se mitt. Sedan gick jag
hem: jag tog på en regnrock och bytte hatt.
Det är alltid på silhuetten som man avslöjas.

Seinen är gulaktig och vattenståndet lågt.
Zouaven vid Pont de 1’Alma har riktigt torra
fötter. Jag lutade mig mot räcket och min blick
fångades av em pråm — Marie-Claude. Fem, steg
därifrån ställde sig en man. Kom han före eller
efter mig? Han var för soignerad och välklädd
för att luta sig mot ett räcke. När jag fick se
hans ansikte kände jag igen- honom på
pipskägget och en avlägsen likhet med Trotskij.
Hans plommonstop och smörfärgade handskar
kunde annars ha lett mig på villospår.

Vad var det han hette nu igen? Durand —
ja, det var det visst, ganska komiskt för resten.
Han såg inte alls ut som någon som heter
Durand. Med sin italienska brytning påminde
han snarare om en agent provocateur från
Balkan. Han dök upp i mitt liv för sex månader
sedan. Det var i en båt eller snarare på en flotte
klockan tolv på natten utanför den franska
kusten. Vi var fem på flotten: Graule och jag,
den där karlen och en kvinna, och så roddaren.
Havet låg där dött som en insjö, årbladen var
insvepta i trasor: jag har aldrig varit med om
en sådan tystnad och sådana ansträngningar att
inte bryta tystnaden.

Just då tog mannen fram några papper ur
fickan, han böjde sig fram och strök eld på en
tändsticka under bänken på flotten för att
bränna papperen. Han behöll askan i handen
och kastade den sedan efter hand i havet.
Roddaren svor med låg röst över denna
oförsiktighet — på ett språk som kunde ha varit tjeckiska.

Jag kommer ihåg hur flotten sedan skrapade
mot den steniga stranden och hur kvinnan
viskande frågade mig: åt vilket håll går ni —
och mitt svar: åt andra hållet.

Vi gick därifrån två och två — italienaren
i sällskap med kvinnan — och sedan dess hade
vi inte återsett varandra. Längre fram fick jag

663

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1944/0679.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free