Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Nils Beyer: Dramat på den vita duken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DRAMAT PÅ DEN VITA DUKEN
efter kriget!) kommer att utveckla sig starkast
och fruktbarast just åt fantasien, drömmen,
visionen, stiliseringen, poesien, den fria leken".
Poesien och fantasien har jag nu inte velat
utestänga ur filmens värld. Detta kan vara
skäl att påpeka, inte så mycket mot Stig
Almqvist, som riktigt förstått min tankegång, som
mot en annan av mina kritiker, Rune
Walde-kranz, vilken i sin egenskap av
produktionschef troget hållit sig till naturalismen, men som
i sin egenskap av teoretisk skriftställare är
svuren anhängare av all annan film. Han har
nu i Svenska Filmsamfundets årsskrift
publicerat en uppsats, där han med stark emfas
hävdar, att den onaturalistiska filmen visst inte
behöver ställas på framtiden. Den existerar
mittibland oss. I varje spelfilm, hur realistisk den
än är, säger Waldekranz, finns det element,
som "villigt låna sig till dikt och fantasi". Sin
ståndpunkt sammanfattar han i satsen, att "redan
filmens elementäraste uttrycksmedel strävar mot
en stilisering, mot en verklighet, som inte är
naturalismens utan filmens egen". Med
"elementäraste uttrycksmedel" menar han då
närmast montaget, som i snabba bildväxlingar kan
ge oss ett händelseförlopp i artistisk
förkortning.
Det förefaller som om Rune Waldekranz,
vilkens uppsats av en rad filmrecensenter
betecknats som någonting av en polemisk bragd,
inte riktigt hade fattat innebörden i begreppet
naturalism. Han känner sig förolämpad å
filmens vägnar därför att jag kallat den
naturalistisk. Min tes om naturalismens herravälde inom
filmkonsten tror han betyda, att
"kameraobjektivet alltid och allenast återger miljöer och
händelseförlopp med kall, objektiv exakthet" och
inbillar sig, att jag gör mig skyldig till en
motsägelse, då jag påstår, att kameran ljuger, ja,
att kamerans lögnaktighet är förutsättningen för
all filmkonst.
Det ligger inte någon motsägelse häri, om man
använder ordet naturalism i dess vedertagna
betydelse. Då betyder den inte — som
Waldekranz tror — en naken och okonstnärlig
verklighetsåtergivning, mot vilken man måste
försvara dikten, fantasien och stiliseringen. Fanns
det inte dikt och stilisering i Ibsens dramer? Var
det någon brist på fantasi i Zolas romaner ? Det
var inte verkligheten utan verklighetsillusionen,
som var de naturalistiska konstnärernas mål,
och detta förutsatte alltid en konstnärlig
bearbetning av verklighetsstoffet. Naturalismens störste
diktare har ju själv definierat konstverket som
"ett stycke natur, sett genom ett temperament".
Filmkameran har inget temperament. Men
den man som står bakom den måste ha det,
liksom de som står framför den, och de måste
kunna låta detta temperament komma till
konstnärligt uttryck för att det skall bli en god film.
På denna punkt råder ingen motsättning mellan
Waldekranz och mig, så snart han rett upp
begreppen.
Låt oss nu emellertid se på de olika
alternativ till den dramatiskt-naturalistiska filmen, som
skymtat i de olika recensionerna! Tre linjer kan
därvid urskiljas, även om de flyter ihop och
för övrigt ingalunda utesluter varandra.
Först på platsen är de gamla
stumfilmentusiasterna med Artur Lundkvist och i viss mån
teaterkritikern Herbert Grevenius i spetsen. För
dem står det klart, att alla olyckor började med
ljudets införande i filmen. De är beredda att
instämma med Griffith på den berömda
filmdiskussionen i Hollywood, där han gentemot
den anstormande ljudfilmen patetiskt utropade:
"Giv oss vår skönhet tillbaka!" Ljudfilmen
kastades fram i ofullständigt skick på
marknaden, skriver Grevenius, och "växte ingalunda
som man hoppats fram som ett naturligt pius
till det originella och självständiga formspråk
som stumfilmen letat sig fram till". Ännu
djärvare uttrycker sig Artur Lundkvist. Han
drömmer om en återgång till den "rena" filmen,
671
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
