Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Nils Beyer: Dramat på den vita duken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS BEYER
cinéma pur, filmen utan fabel och skådespelare.
Just inom denna genre lovade nämligen den
gamla stumfilmen att bli "en ny, egenartad
konstform: filmen som dikt med det suveränt
behandlade bildspråkets hjälp, under frigörelse
från naturalistiskt teaterberoende, från
teatermässig skådespelarkonst, från vedertagen
dramatisk och episk kontinuitet". Tyvärr har inte
Lundkvist något exempel på sådan film, och
man har därför svårt att bedöma den, ja, man
frågar sig, om den överhuvudtaget existerat
annat än i några enstaka experiment. Man
minns från slutet av tjugutalet en surrealistisk
film "Den andalusiska hunden", nämnd av Béla
Balåzs med stor beundran i hans bok "Der Geist
des Films" och en gång i världen visad på
Stockholms filmstudio. Den bestod av en serie
makabra bildfantasier och var uppbyggd som
en dröm efter psykoanalytiskt mönster. För min
del betvivlar jag, att denna genre skulle kunna
återuppstå och bli något mer än ett filmestetiskt
kuriosum.
Däremot ligger det naturligtvis en viss
sanning i Grevenius’ tal om ljudfilmen såsom
konstnärligt ofärdig, då den först kom fram.
Det dröjde flera år, innan den fann sin form.
Men fördenskull är det säkerligen oberättigat
att betrakta ljudet som ett slags konstlat
påhäng till de stumma bilderna. En så erfaren
och klok filmskribent som William de Mille,
författaren till en av de bästa böcker om
Hollywood, som någonsin skrivits, "Hollywood-Saga",
gör för sin del gällande, att stumfilmen
konstnärligt sett hade nått så högt den kunde — och
därvid avslöjat sig som en ofullgången
konstform.
Vi hade inbillat oss, skriver de Mille, att vi
kunde berätta vilken historia som helst i stumma
bilder. Men det kunde vi inte. Och så
småningom fick vi klart för oss, att vi arbetade med
en "dramatisk avart". Stumfilmen var mogen
för dialogen, ja, fordrade den för att kunna
komma vidare. Man har en känsla av att denna
historieskrivning i det väsentliga träffar huvudet
på spiken. Samtidigt är de Mille fullt på det
klara med att ljudfilmen till en början betydde
ett konstnärligt bakslag. Hur skulle något annat
vara möjligt? Alla Hollywoods regissörer,
fotografer och skådespelare, säger han, måste börja
från början igen, sätta sig på skolbänken — och
det till på köpet i en skola, där det "inte fanns
några lärare utan bara elever".
Av större intresse är det andra alternativet.
Det kan betecknas som den övernaturliga filmen.
Flera av dem som bedömt min bok har haft
någon hemlig klockarkärlek till en eller annan
dylik film -— vare sig det nu varit något
metafysiskt filmdrama eller en uppsluppen
trickfilm — och menat, att jag förbisett denna genre.
Helt och hållet har jag nog inte förbisett den.
Men jag menar, att om det också är den lättaste
sak i världen att med hjälp av kameratrick
upphäva naturlagarna och på den vita duken skapa
en fantastisk spökvärld, så är det inte för ro
skull som denna genre — eller vad jag kallar
den övernaturliga filmen — spelat en så relativt
underordnad roll i filmens historia. Ty inte
i verklighetsflykten utan i kamerans glupande
verklighetsaptit har filmen enligt min mening
sin största konstnärliga tillgång.
Det är fel, som Stig Almqvist säger, att
förekomsten av övernaturliga filmer, även om de
konstnärligt inte skulle vara så lyckade, bryter
sönder mitt påstående om filmens "slaveri under
verklighetsfotot". Jag har aldrig menat, att
filmen skulle vara en slav under verklighetsfotot
i den meningen, att övernaturlig film skulle vara
omöjlig att framställa. Det är den naturligtvis
inte alls. Det är inte filmens tekniska resurser
utan dess konstnärliga egenart jag försökt att
definiera. Inte heller tror jag, att den iakttagelse
Sten Selander har gjort — om den också
rymmer en viss sanning — är alldeles uttömmande.
Han menar, att "orsaken till den realistiska
prägeln hos så gott som alla filmer tycks snarare
672
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
