Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Nils Beyer: Dramat på den vita duken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DRAMAT PÅ DEN VITA DUKEN
vara densamma som gör att alla skönlitterära
läsecirkelböcker är skenbart verklighetstrogna
romaner: alltså den stora publikens önskan att
få verklighetsflykten underlättad genom ett
bestickande trovärdigt, yttre arrangemang".
Härtill är att svara, att om också denna bestickande
yttre realism förklarar en god del av filmens
popularitet, är det samtidigt slående, att så
många verkligt stora filmer, alltså sådana
filmer som betytt konstnärliga landvinningar och
bildat epok i filmens allmänna utveckling, gjort
detta — inte genom någon verklighetsflykt utan
genom att gå verkligheten inpå livet och
avvinna den nya sidor. Hur har inte den ryska
filmen på tjugutalet, den franska filmen på
trettiotalet utvidgat och fördjupat vår
verklighetsuppfattning! Bägge var i sina bästa
ögonblick djärvt och hänsynslöst realistiska. De bröt
med gamla fördomar om vad som "kunde" eller
"inte kunde" visas på film. Det är, såvitt jag
förstår, inte minst därigenom de haft sin
betydelse. Men vad har det expressionistiska
experimentet i "Doktor Caligaris kabinett" eller de
fantastiska sagofilmerna "Metropolis" och
"Nibelungen" betytt för filmutvecklingen?
Sedan kan jag gott medge, att jag haft mycket
nöje av en eller annan övernaturlig film av
typen "Farlig som synden", René Clairs lilla
spirituella spökhistoria. Dock måste jag bekänna,
att jag just i detta speciella fall var mindre road
av de underliga rökslingorna, som skulle
föreställa de dödas andar, än av den utsökta
människoframställningen — alltså just det
psyko-logiskt-realistiska inslaget i den fantastiska
handlingen. Den kritiker, som gjort den mest
ingående analysen av hela detta problem, E.
Lillie-roth, skriver också alldeles riktigt i en uppsats
"Om orealistisk film", att hela "denna
fantasifulla och sofistikerade lek ju över huvud taget
inte är avsedd att tas på allvar, och en saga,
som inte gör anspråk på att bli trodd, är inte
någon riktig saga. Sagans heliga naivitet och
poesi har här flugit sin kos, och kvar står den
rena intellektualismen".
Vad beträffar det stora slagnumret mot den
naturalistiska filmen, Orson Welles’ "En
sensation", får jag bekänna, att jag verkligen inte
kunde falla i beundran för den. Varför skulle
en så enkel historia berättas på ett så krångligt
sätt? Tekniken med alla dess kamerahokuspokus
blev självändamål, och kvar stod intrycket av
en våldsam men missriktad energi. Kanske jag
också får tillägga, att jag sällan haft så tråkigt
på en bio som då jag såg "Bortom horisonten",
filmatiseringen av James Hiltons roman "Blå
månen", och jag vet, att jag inte är ensam om
mitt omdöme, då jag kallar den Capras enda
verkligt misslyckade film. Betecknande nog har
han inte heller gjort något nytt försök i denna
"övernaturliga" genre.
Så kommer vi till det tredje och sista
alternativet och samtidigt det som är det
intressantaste. Man kan med Stig Almqvist kalla det för
det magiska fotot.
Redan i sin recension av min bok talade
Almqvist om det konstnärliga bildspråket och dess
betydelse för filmens utveckling. Sedan har han
emellertid i en större uppsats om "Sex sorters
filmfoto" i Svenska Filmsamfundets årsskrift
närmare utvecklat detta tema. "Med det magiska
fotot", säger han, "tar filmen ännu ett steg mot
den suveräna, fria bilddikten, som skapar en ny
och självständig värld genom ljusspel,
samman-klippning och rytm, allt efter orealistiska linjer.
Detta är ett filmfoto, som ännu blott skymtar
vid horisonten. Kanske är det framtidens och
skall förlösa filmen från det inbillade tvånget
att ge verklighetsillusion. Det är sagans, nyckens,
drömmens, fantasiens foto, där flödet av bilder
bärs av samma hemlighetsfulla tjusning som
orden i en benådad diktares vers." I samma
anda skriver en dansk filmhistoriker, Harald
Engberg, som också menat, att jag förbisett
bildens betydelse. Han talar om "Belysningens
3 BLM 1944 viii
673
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
