Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Nils Beyer: Dramat på den vita duken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS BEYER
Tryllemidler, der kan forvandle et Fotografi til
et Billede, malet i alle Stemninger og Toner, og
Musikens lige saa forbavsende Virkninger, der
kan dreje Indtrykket i naiv, patetisk eller ironisk
Retning".
Allt detta är utan tvivel riktigt. Men är det
verkligen bilder — alltså bilder för bildernas
egen skull — man ser för sig själv, då man
i andanom går igenom sina bästa
filmupplevelser? Är det inte människor och
människoöden? Och förlorar inte även "det magiska
fotot" sitt intresse, om inte samtidigt filmens
handling kan roa eller röra oss?
Jag tänker på den störste bildkonstnären i
svensk film, Alf Sjöberg. Han har verkligen
i sina filmer — liksom i många av sina
teaterföreställningar — i hög grad realiserat det ideal
Stig Almqvist uppställer, då han talar om att
behandla skådespelarna "inte bara som aktörer
utan även och högst målmedvetet som element
i bilderna". Men är inte just detta Sjöbergs
svaghet som filmregissör? Han offrar
psykologien för den visuella effekten, och därigenom
förlorar människorna det inre liv, som enbart
kan göra dem intressanta. Tar man däremot en
film med så betagande bildverkan som Saroyans
"Vi människor", så slår det en, att dessa bilder
genomgående bars upp av konkreta
människoöden. Den lille parveln Ulysses, som satt och
tittade på tåget, var inte bara en levande tavla
utan också en berättelse om en verklig pojke,
som levde sitt liv i det lilla samhället. Lika
realistisk var scenen, där han gick på
biblioteket tillsammans med sin kamrat. De går där
och tittar på alla de tunga folianterna, som står
uppradade på hyllorna. Den äldste av pojkarna
kan läsa en smula och stavar sig igenom några
av boktitlarna. Den lille är bara fylld av en
aningsfull beundran över att böckerna är så
många, så tjocka och så obegripliga. Vad man
såg, var mänskligheten på tröskeln till vetandets
och kulturens värld. Men samtidigt befann sig
ju pojkarna verkligen på biblioteket! För min
del fann jag inte bilderna i denna film, hur
vackra de än var, orealistiska.
Likaså kan man tänka på slutscenen i
"Manhattan", den spirituella filmen om en fracks
öden och äventyr! Det har roat filmens
författare att låta fracken bli föremål för tillbedjan,
om man så vill en symboliskt-ironisk slutvinjett.
Människorna hissar upp den på en stång och
faller ned på knä för den. Men för att kunna
åstadkomma en sådan seen har fracken måst
kastas ned från en flygmaskin och hamna i en
by med vidskepliga negrer. Därigenom får
situationen den yttre trovärdigheten, blir i dramatisk
mening realistisk trots fotots "magiska" verkan
och "Belysningens Tryllemidler".
Samtidigt som scenen hade ett symbolvärde,
hade den dock sitt realvärde i filmens handling.
Denna distinktion har jag hämtat från den
tidigare nämnde E. Lillieroth, som anför ett utmärkt
exempel på hur filmens konstnärliga effekt
öde-lägges, när symbolerna förlorar sitt
verklighetsunderlag. I en film som Per Lindberg
regisserade en gång, "Gläd dig i din ungdom", har
huvudpersonen Knut Toring ett samtal med sin
chef. Han vantrivs med sitt arbete som redaktör
för en veckotidning, han har högre vyer och
tycker, att han prostituerat sig. För att
åskådliggöra denna hans känsla av andlig prostitution
hade Lindberg satt in en växelbild, visande en
gatflicka i förvärvsarbete. Som Lillieroth
påpekar, trodde publiken, att den "symboliska"
damen hörde till filmens persongalleri, och efter
ett par dagar klipptes också scenen bort. "Felet
med denna grova symbolism är just, att den
våldför sig på filmens realism."
Iakttagelsen är enligt mitt förmenande riktig
och ger en utmärkt illustration till de gränser
filmkameran med sin verklighetskära natur
uppställer för ett skådespel på den vita duken.
•
Varför jag nu så envetet håller fast vid tesen
om filmen som övervägande filmad naturalistisk
674
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>