Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
Charlotte BrontË: Jane Eyre, an
autobio-graphy. London 1847. (Svensk
översättning: Jane Eyre. Stockholm 1943.)
— Pappa, jag har skrivit en bok.
— En bok, min flicka!
— Ja, och jag skulle önska att du läste den.
— Med mina dåliga ögon! ...
— Men pappa, det är inte ett manuskript,
den är tryckt.
Det påstås att det var på ungefär detta sätt
Charlotte Brontë någon gång fram emot jul år
1847 underrättade sin fader om att hon hade
skrivit "Jane Eyre". Boken var då sedan ett par
månader tillbaka en stor succé och
pseudonymen Currer Bells identitet ett föremål för
många gissningar.
Episoden är karakteristisk för de förhållanden
som vid slutet av 1840-talet rådde i Haworths
prästgård och i kyrkoherde Patrick Brontës
familj. Hela huset visste att kyrkoherden skrev
vers, hela huset hade också på det livligaste
intresserat sig för de konstnärliga och litterära
strävandena hos husets son, Branwell. Men att
husets tre döttrar i all hemlighet skrevo både
vers och romaner, det hade varken fadern eller
brodern reda på, och det var också endast av en
slump som Charlotte en gång upptäckt att både
Emily och Änne liksom hon själv gömde på ett
förråd av otryckta manuskript.
Det har skrivits mycket om den dystra och
torftiga atmosfären i Haworths prästgård. Till
en del, och särskilt i vad som gäller tiden före
1844, något överdrivet. Mätt med
londonmåttstock var livet där visserligen både ensligt och
enformigt, men det var den enda sort av liv som
Emily och Änne och, med undantag för en kort
period, även Charlotte ville leva. De älskade
heden som med sol, vind och tystnad, bevuxen
med ljung och timjan, i långa violetta vågor
sträckte sig från deras trädgårdsgrindar långt
bort mot en låg horisont där en och annan
enslig by skymtade. De älskade också den lilla
gråa prästgården med dess genomkultiverade
interiör av klassiska böcker och blänkande
mahogny mot en bakgrund av väggar rappade
i den färg engelsmännen kalla "dove-colour"
och som på svenska heter isabellafärg. De
skötte hushållet, broderade, ställde till tekalas
för konfirmanderna och hade sin ständiga och
inte så litet elaka muntration av de
pastorsadjunkter som successivt hade missiv i
församlingen och som ibland visade benägenhet att fria
till prästens döttrar. Den enda av systrarna som
för längre tider vistades borta från Haworth
var Änne, vars hemlängtan inte antog fullt så
fysiskt nedbrytande former som de andras.
Ären före "Jane Eyres" utgivande voro
emellertid de år då de olyckor sakta drogo ihop,
vilka kulminerade i Branwells och Emilys död
hösten 1848 och i Annes död våren 1849.
Kyrkoherde Brontë höll på att bli blind. Änne hade
astma. Charlotte var grubblande och bitter.
Oron för framtiden var svår. För flickorna
tycktes det endast finnas en utväg, den som
ingav dem mest fasa, att bli guvernanter och
leva skilda från varandra och från Haworth.
De "Poems" som de gemensamt utgivit under
pseudonymerna Currer, Ellis och Acton Bell
hade inte någon framgång. Charlottes första
roman, "The Professor", kom med en pendels
regelbundenhet tillbaka från de förläggare hos
vilka hon med envis energi sökte placera den.
Sommaren 1845 hade Branwell kommit hem
från sin informatorsplats i ett tillstånd som inte
kan betecknas som annat än sinnessjukt. Han
dövade sina plågor med alkohol och opium men
också genom utsvävningar och genom en ström
av förtroenden riktade till systrarna,
förtroenden, vilka, oaktat de voro av en art som gjorde
dem mycket litet lämpade för unga flickors
öron, dock hade samma förtjänst som ett
syndigt leverne enligt en stor svensk författare lär
ha, den att verka allmänbildande. Mord- och
självmordstemat återkom ständigt i hans
fantasier och höll prästgårdens invånare i ett
tillstånd av latent skräck.
687
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
