Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
ett stycke på gatan, upptäcker hon att
människorna på gatan och i bussarna plötsligt
allesammans blivit vackra. Denna upptäckt av
kärlekens sinnesmildrande, förskönande inverkan är
ju inte sensationell utan ofta påpekad av
skalderna, bl. a. Kellgren, men Saroyan låter flickan
i nästan religiösa ordalag beskriva den som om
den var något fullständigt nytt. Överhuvudtaget
framförs evangeliet i denna saroyanpjäs med ett
eftertryck och en lyrisk svada som står i dålig
proportion till dess märklighet. Ty att man inte
behöver ha pengar för att vara lycklig och att
de som tar dagen som den kommer, spelar en
truddelutt på pianot när det faller dem in,
dricker ett glas vin med första bästa som
kommer in genom dörren, umgås med skalderna och
filosoferna på jämbördig fot i fantasiens härligt
fria rike, ser skönheten, undret och äventyret
där andra bara ser volymer, kvantiteter, pris
och arbetsprestationer — att sådana människor,
i synnerhet om de bor i ett pittoreskt ruckel
utan alltför många väggar att skymma utsikten
över Golden Gate och Stilla oceanen, är
lyckligare och förnämligare än bankdirektörer,
byråingenjörer och andra stackars arbets- och
penningslavar, det visste vi ju redan. Den gränslösa
poetiska förädlingen och den kosmiska välviljan
hos familjen Webster tar sig för en av
förvärvsarbete redan för livet märkt iakttagare stundom
tämligen larviga uttryck och man känner sig
helt prosaiskt benägen att som trams avfärda en
stor del av den uppmärksamhet som i pjäsen
ägnas de hos familjen inneboende råttorna. Den
väv som poesi och drömmar väves av är skör
och hos Saroyan är dessutom några av trådarna
spunna av sentimentalitetens socker. Det vill
varsamhet och skicklighet till för att breda ut
denna väv så att inte någon i publiken
uppför sig lika illa som barnet i "Kejsarens nya
kläder". Jag hade en känsla av att det satt
många såna barn i salongen när jag var där,
och för egen del måste jag bekänna att jag
endast vid ett par tillfällen (och då var
märkvärdigt nog alltid den lilla malfjärilen Harmoni
Blåvinge, Mimi Pollak, inne på scenen) tydligt
förnam den där känslan av poetiskt under som
det talas så mycket om i pjäsen. Det var särskilt
i själva slutscenen när brodern Harry Webster
kommer vandrande hem över fälten, spelande
Paul Whitemans odödliga "My Wonderful One"
på sin kornett. Annars får väl Alf Sjöbergs
alltför utstuderade och bråkiga regi (märkbar
särskilt hos debutanten Jan Molander) dela
ansvaret med Saroyans alltför självmedvetna
barnslighet för att föreställningen inte riktigt
blev vad man väntat sig. Georg Svensson
Det var nära ögat (The Skin of Our Teeth)
av Thornton Wilder. Vasa-Teatern.
Pjäsen har redan utförligt diskuterats i BLM
(maj 1944) i samband med
göteborgsframförandet. Ebbe Linde var måttligt förtjust i den; som
gammal härdad tjugutalist tyckte han att Wilder
var litet sent ute med sina pirandelloeffekter och
inte så kvick i tillämpningen som t. ex. Kjeld
Abell. Jag måste bekänna att jag fann
stockholmsupplagan av stycket ovanligt stimulerande
och positivt rolig. Vore alla revyer hälften så
roliga kunde man bättre förstå deras
häpnadsväckande popularitet. Som sketchdramatik står
"Det var nära ögat" i mycket hög klass.
Det trick som Wilder byggt sin allegori på
kan närmast betecknas med den fotografiska
termen dubbelexponering. Han har tagit några
bilder ur ett typiskt amerikanskt
medelklasshem, varefter han på samma plåtar fäst
visionära glimtar ur människosläktets mångtusenåriga
vandring på jorden. Familjefadern är i ena
ögonblicket mr Babbitt som kommer hem från
kontoret till sin förstadsvilla, i det andra en
syntes av de förträffliga urmänniskor som
uppfann hjulet och alfabetet. Antydningar saknas
inte heller att herrskapet Antropos är släkt på
synnerligen nära håll med de första människorna
i bibeln, bl. a. har problemsonen Henry ett rött
märke i pannan och en ful vana att kasta sten
på folk. Vid ett tillfälle uppträder samtidigt
i det modernt möblerade rummet en dinosaurus,
en mammut, Moses och tre av de nio muserna,
samtliga sökande skydd mot den annalkande
nedisningen. Det är en ur geologisk, biologisk
och arkeologisk synpunkt minst sagt
förbryllande situation. Man blir därför inte förvånad,
allra minst i detta nådens år 1944, att
hembiträdet Sabina säger upp sig efter att först ha
upplyst publiken om hur illa hon tycker om att
spela med i en så fånig pjäs.
Rena spexet alltså, men ett spex med
allvarlig innebörd: mänsklighetens förmåga att
klara livhanken i de yttersta prövningar och att
hugga i på nytt sedan årtusendens resultat sopats
bort av naturkatastrofer och mondiala kriser.
692
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
