Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Bo Bergmans nya dikter
Bo Bergman: Riket. Bonniers 1944. 7: 50.
Bo Bergman fyller i höst sjuttiofem år och
ger samtidigt ut sin sjunde diktsamling. Det
vore naturligt och förlåtligt om den visade
blekhet i linjerna, om formen var nedisad och
uttrycken nötta och lika naturligt och förlåtligt
vore det om kritiken av vördnad för namnet
och ålderdomen såg förbi dessa brister och
i stället utbredde sig om diktarens stora
förtjänster i allmänhet och om bevarad själsstyrka
och trohet mot gamla ideal och dylikt som hör
födelsedagsskriverierna till. Men dess bättre
behöver man inte förställa sig. Diktaren är sig
lik sådan han var när han för över fyrtio år
sedan framträdde med "Marionetterna". Versen
dansar visserligen inte alltid fram på samma
lätta versfötter som i ungdomen. Den sirliga
menuettonen, den älskliga klangen av rokoko är
försvunnen. Det händer att han snubblar, men
han rätar genast upp sig igen och man tycker
sig då se honom småle en smula vemodigt men
långtifrån besegrad.
Visdomen hör åldern till anses det och Bo
Bergman är i "Riket" mycket vis. Han
framträder som en gammal ädel atenare, som säger
kloka ord om tidens onda spartanska ideal. Han
talar då alltid lugnt och enkelt och undviker alla
sirater i versen. Om det tidigare fanns drag
i hans dikt som förde tanken till de
älskvärda sidorna av 1700-talet: vänskapskulten,
hovmannabugningen med ironiskt småleende,
gracen, skepticismen, det vågade skämtet,
kommer man nu i stället att tänka på samma sekels
stoicism, förnuftstro och dyrkan av klarheten
och sanningen. Det är ingen tillfällighet att Bo
Bergman i en dikt, "Tal vid kanslisten Baltsar
Dunkers bår", direkt anknyter till "Dumboms
leverne". Men den kyla som ofta utstrålar från
upplysningstidens lärodikter har Bo Bergman
inte helt undgått, när han uppträder som stoiker.
Dikterna kommer ibland att sakna inre spänning,
då deras skapare redan från början har klart
för sig vad det är han vill säga, då han använder
versen endast som meddelelseform och ej alltid
låter den följa sina egna inre lagar. Men stoikern
har inte tagit överhanden till den grad att
gracerna blivit jagade på flykten. Det kan man
övertyga sig om genom att läsa "Vår på
Djurgården" eller "Sir John". Och den heroiska
andan har inte till den grad tröttat ut
hovmannen att han somnat från alltsammans, vilket
kan ses i ett spetsigt epigram med titeln "Antik
lektyr":
Hon skrattade, kysstes, grät,
och så blev hon stilla och lade
sitt huvud i knät
på mannen med boken och sade,
att den hon bäst tyckte om
av Jupiters prisade dater
var när han kom
till Danaës bädd i dukater.
På flera ställen i diktsamlingen nämner sig
Bo Bergman med stolthet Apollons lärjunge och
han skjuter med ovilja från sig Dionysos’
liderliga skaror. I prosadikten "Apollon och Pytia"
far han illa fram med en senare tids poesi. De
moderna poeterna med sin dragning mot det
dunkelt demoniska, mot de underjordiska
makterna har råkat på avvägar. En slö, halvsovande
Pytia har trängt ut Apollo i det heliga
orakeltemplet i Delfi och resultatet är ynkligt och
beklämmande. Denna kritik tycks bygga på en
outtalad förvissning att våldslärornas Blut und
Boden-romantik framgått ur modernismens
strävan att söka frälsning vid nattens bröst och
ur källsprång som inte alltid kan kontrolleras
av förnuftet och en sådan succession kan man
ej utan vidare gå med på. Men Bo Bergmans
kritik är verkningsfull, därför att han kan sätta
700
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
