Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
hela sin personlighets tyngd bakom den. Han
representerar den ädla apolliniska linjen i vår
diktning. Hans utgångspunkt var det svenska
80-talet, dess pessimism, dess sanningslidelse,
dess revolt mot frasen och den sentimentala
förljugenheten. Sedan har han gått i Kellgrens
skola och i den föreliggande samlingen har han
skrivit en lång dikt om Snoilsky. Den är alldeles
utomordentlig, ett mästerverk, som får ökat liv
genom att så mycket av Bo Bergmans eget blod
kunnat flyta in i den. Mer än någon annan
diktare under förra seklet kände Snoilsky
samhörighet och släktskap med 1700-talet och genom sin
kärlek till honom har Bo Bergman ännu en
anknytningspunkt till detta sekel. Dikten om
Snoilsky är skriven 1941 till diktarens
hundraårsdag och den fullföljer den förnämliga
tradition av lyrisk porträttkonst, som Olle Holmberg
häromdagen ansåg ha dött ut i vårt land.
Det finns många andra beställnings- och
tillfällighetssaker i "Riket", men de blir aldrig
stela eller akademiskt släta. Bo Bergman är en
gammal diktare som så länge stått i versens
tjänst att poesien slutligen blivit hans naturliga
modersmål. Hans tankar tycks nästan
automatiskt ta versens form.
Även som stockholmsskildrare är sig diktaren
lik. I en av samlingens vackraste dikter står han
på Mosebacke och ser ut över den stad som han
besjungit vackrare än någon annan. Och som en
skugga vid hans sida står Strindberg, en annan
av de eviga följeslagarna i Bergmans värld:
Här stod Falk en majkväll, han i Röda rummet,
och såg ner på stadens vimmel vid sin fot
som på fienden och längtade vid striden
halvt i skräck och fröjd och halvt i mulet hot.
Nu är striden slut sen åratal tillbaka,
och den gamla pilgrimsfalken har fått ro.
I oktoberkvällen ser jag sökarljusen
korsa sina klingor över himlens bro
för att spetsa något eldflugslikt som svävar
högt däruppe på sin dunkla spaningstur.
Men i djupet har jag Skeppsbrons lyktrad, och i
Stadsgårn knuffas vagnarna som trötta djur.
Och den lätta Strömmen, som har dansat under
vårens rokokoplafond av azurblått,
ligger nu och vrider sig i onda drömmar
sömnlös som den gömde på fördolda brott.
Blås, du höstens beska vind! Jag lyfter hatten
för min ungdoms, för min ålders sångarstad.
Stockholm diktar evig dikt, när mina strofer
sopats bort för längesen som vissna blad.
Här är diktaren mera personlig än i sina
vishetsdikter och det är främst i dikter av liknande
skaplynne som det stora svinget kommer in
i hans vers. Den lyriska dialogen "En
sommarnatt" har en förunderligt djup och ren ton och
den är häpnadsväckande öppenhjärtig för att
härstamma från en diktare som med sin mästare
Snoilsky vanligtvis väljer en väl camouflerad
symbol när det gäller att torgföra "hjärtats lust
och kval". En annan märklig dikt är "Lyckan",
där menuettonen för ett ögonblick återvänt. Hur
denna dikt kan vara skriven i en
människolevnads åttonde decennium är ett mysterium. Den
har nämligen en doft av ungdom, av bitterljuv
vår, som man har svårt att förknippa med
ålderdomen, och den dansar fram med samma
älskliga grace som någonsin de oförglömliga "En
melodi" eller "En ung poet". Denna dikt liksom
flera andra visar hur orörd av tiden Bo
Bergman är. Han är densamme som han varit, ädel,
klar och reslig. Möjligen är hans livssyn ljusare
och kanske har han mer än tidigare vuxit
samman med de stora skuggorna i diktens värld.
Han bejakar ivrigare än förr den litterära
tradition för vilken han själv i dag är den främsta
svenska representanten. Hans diktsamling både
gläder, värmer och rör och den som tycker sig
få för många visdomsord kan ju hoppa över
dem. Olof Lagercrantz
Eyvind Johnsons noveller
Eyvind Johnson: Sju liv. Bonniers 1944.
12: 50.
Eyvind Johnson säger i en efterskrift till sin
nya bok, "Sju liv", att han med titeln på boken
inte velat säga att han har levat sju olika liv
utan att hans figurer äro av ungefär sju olika
sorter. Utanpå boken finns emellertid en vinjett
föreställande ett knotigt och stormhärdat träd
som har sitt fäste i jorden med sju starka rötter.
Bilden är en enkel symbol. Om Eyvind
Johnsons liv är ett, såsom trädets stam är en, så har
det dock sugit näring från minst sju olika håll,
701
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
