Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
fylla landsvägarna tillsammans med tattare,
spåkäringar, skjutbanedamer och karusellägare. Det
finns i dessa noveller den humor som förmår se
det stora i det lilla, det lilla i det stora och det
tragiska i ynkedomen. Eyvind Johnson tecknar
gärna människor för vilka någonting gått sönder
och som aldrig kunna bli riktiga människor
mer, Bureli som både kroppsligt och andligt får
en knäck när den sköna trapetskonstnärinnan
Olli inte vill ha honom, gårdfarihandlaren Gabriel
till vänster som blir sådan att det är bäst att
se till så att inte katten ligger död under hans
stol när han har varit inne på ett ställe, den
trötte Isak Hagel som strävar vidare av en
sorts heroisk pliktkänsla. De två noveller som
måste betraktas som två toppunkter i "Sju liv",
i Eyvind Johnsons författarskap och i svensk
litteratur, "Svår stund" och "Än en gång,
Kapten!", handla båda om vad en man tar sig till
de sista timmarna före sin frivilliga död. Rallar
Fridlövs monolog när han går ut i skogen och
söker upp ett träd att hänga sig i efter det att
han fått klart för sig att kamraten Kalle Strand
svikit vänskap och heder och med list och lögn
lockat till sig hans Klementina som han varit
förlovad med i tjugu år kunde i sin saftiga
folklighet inte ha gjorts bättre av Albert Engström.
Och det ligger en tragisk monumentalitet över
kapten J. G. Bottenhammars reflexioner över det
alkoholismens öde, som via en rad allt mindre
och uslare båtar har fört honom, som varit
befälhavare på stora vita passagerarbåtar nere i Det
Varma, upp till ett träsk i Norrbotten, satt
honom att lördagar och söndagar frakta
passagerare och limonadlådor från en stad och ut
till en holme där man dansar, och som gjort
honom beroende av en fet specerihandlare.
En rad noveller med motiv från det slutande
trettiotalet och från Norge anknyta till den sista
epoken i Eyvind Johnsons diktning, till
"Nattövning", "Soldatens återkomst" och till
Krilon-böckerna. Men dessa noveller äro inte polemiska,
inte ettriga och fräna, de ha en lugn ömhet och
äro fyllda av positiv stillnad kraft. I "Advent
på 30-talet" tänka några enkla
norrbottensbönder inför en kroknäst och svarthårig mans
sönderslagna rygg och jagade ensamhet på en
annan jude som en gång sade: "Jag var
hungrig –-Jag var törstig–— Jag var
husvill–-", i "Potatislandet" visar Eyvind
Johnson med ett mycket enkelt exempel vem
som har rätt till Norges jord, i "Besök i
stillheten" tecknar han på ett förunderligt suggestivt
sätt den stillhet som sommaren 1939 stod i
begrepp att föda fram det stora ovädret. Ur de
sista, mera impressionistiska, små berättelserna
talar den stora ömheten både för den människa
till vars minne de skrivits och för detta land där
det finns en gård som heter Flit och Slit och
Hjältemod till vilken man kommer på stigen
Ta-sig-fram.
Det skulle kunna sägas ytterligare mycket om
Eyvind Johnsons "Sju liv". Det skulle kunna
talas om "Sömn", "Soldaterna" och
"Verklighet", vilka alla behandla ett typiskt Eyvind
Johnson-problem, minnets problem. Det skulle
kunna talas om "Glada dagar", i vilken
problemställningen är densamma som i "Regn i
gryningen", d. v. s. oansvarig och egoistisk
primitivism kontra sådana ting som ansvar,
samvete och barmhärtighet, eller om den lilla
infernaliska berättelsen "Strudel" i vilken
maskinkulten får en gliring. Men då denna anmälan av
en mycket ståtlig och mycket fin bok av
utrymmesskäl nu måste avslutas, så får
avslutningen bestå i ett omnämnande av något som
inte bör förbigås — de grekiska berättelserna.
De äro spexiga, koketta, estetiserande och
maniererade, de äro vackra som naturting,
meningslösa eller kanske hellre otydbart meningsfyllda
som teckningen på en fågels fjäderdräkt eller
som de havsvågs- och havsskumsliknande
krus-ningarna på purpursnäckans skal. De äro ett
verk av en amoralisk, illfundig och skämtsam
faun, som medan han roar sig med att blåsa en
lantlig vasspipemelodi gör plötsliga övergångar
från dur till hylande moll, vilka skaka åhörarna
som en rysning, och som tala om gudarnas
nyckfullhet, livets grymhet och människans
storhet, hon som är tiggare, fyllbult och äten av
löss. De äro sträva och friska i tonen, och de
påminna om, att även om Apollo är diktarnas
gud, så fanns det en gång en Marsyas som
spelade flöjt medan han väntade på att bli levande
flådd. Dessa noveller äro gyckel och
gudabesatthet, fräckhet och tillbedjan. En av dem är mycket
stor konst, den som heter "En man från
Eto-lien", och som handlar om en man som i
Stym-falien gick under namnet Hesa Joniern, som vid
Termatiska viken kallades Halta Fyllsvinet, och
som i Pierien nämndes Homeros.
Elisabeth Tykesson
703
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
