Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Ringar en i det glödande
tornet
Peter Nisser: Det glödande tornet. Bonniers
1944. 6: 75.
Nissers fjärde roman är en fantasi från det
spanska inbördeskriget, och det är obekant, om
han vid nedskrivandet av den känt något av den
stolthet, som den tyske professorn erfor, när han
ur die Tiefe seines Bewusstseins drog fram en
kamel. Har han gjort det är det inte helt
obefogat, eftersom denna roman från Spanien
snarare verkar mer än mindre verklighetsbetonad
än hans föregående i svensk miljö.
Det mest påfallande med "Det glödande
tornet" är emellertid, att den är genomarbetad
och tekniskt behärskad. Som konsthantverk
förtjänar den allt erkännande, någon djupare
konstnärlig och personlig utveckling är däremot
svårare att spåra. Själva händelseförloppet är trots
schablonerna styvt uppbyggt, men de goda
tillfällen det skulle kunna ge till en avklarning och
fördjupning av det fortfarande
pubertetsromantiska temat tillvaratas knappast. Nisser är
fortfarande mer elegiker än människoskildrare, mer
drömmare än grubblare, en romantisk och ibland
skräckromantisk visionär med blindfläckar,
realistiska förebilder och den inre
ungdomssönder-slitenhetens aladdinturban. Få författare (men
få är så unga!) verkar på en gång mera
instängda i sig själva och mer påverkbara än han,
hans människor verkar ibland hybrider av egna,
starkt personliga fantasier och de figurer, som
de moderna amerikanerna har låtit växa upp
ur en utomordentligt studerad verklighet.
Människorna i "Det glödande tornet" är
skugglika som vanligt, är nisserska, även om
skuggorna har blivit fylligare och mer enkelt
och uttrycksfullt plastiska. Huvudfigurerna är
tre frivilliga ur (som man får hoppas)
regeringsstyrkorna; de har tröttnat på kriget och
blivit oideologiska desertörer: en svensk med
moderskomplex, skjutskicklighet och en olycklig
kärlekshistoria bakom sig, en tyrolerbonde med
jesusskägg och kärlek till jorden och
odlar-mödan, samt en jättelik mulatt med till största
delen bortskjutet ansikte, vars tomma ögonhålor
då och då fylls med silverklara tårar.
Tillsammans med en efterbliven, oföränderligt vänlig,
havande kvinna för de ett fromsint och idylliskt
liv i en hemingwaysk grotta, tills de blir
upptäckta av en ryttarskara. Först skjuts
tyrolerbonden, och sedan stupar även svensken, medan
han betäcker den havande kvinnans återtåg. Men
först har han hunnit ge den hjälplöse mulatten
nådaskottet i nacken. Efter känd modell.
Nisser har velat skildra livet sådant det levs,
reducerat till sina enklaste yttringar, men
människoteckningen gör det omöjligt att förstå, hur
någon av dessa människor kan ha kommit på
idén att ge sig ut som krigsfrivilliga. Vad som
totalt saknas hos Nisser är en intellektuell
belysning av problemen, likaså är psykologien i
torftigaste laget — det är därför hans symbolik får
ett tycke av skuggeffekter. Den spänning som
finns i boken är helt och hållet av yttre art.
Romanens styrka ligger i den lyriskt måleriska,
mjuka men ändå fasta stilen, i den starkt
personliga stämningen, samt i
landskapsskildringarna. Det spanska landskapet antar formen
av ett själslandskap, förbränt och stelnat
poängterar dess platåer och höjder endast det stora
avståndet till den tomma modershimlen, dess
torra övergivenhet och stela ohjälplighet
visiteras dagligen endast av "ormörnen", som
punktligt infinner sig för att kretsa över åtskilliga av
bokens sidor som en symbol för medvetandet
om hotande död och själviakttagelsens
skarp-ögda likgiltighet.
Ännu efter sin fjärde bok är Nisser en
lovande författare. Nästa gång ger han oss
kanske en roman med mera verklighet — eller med
ett mer originellt och ur psykologisk synpunkt
intressantare fantasteri. Erik Lindegren
Urartat skämtlynne
Waldemar HammenhöG: Pettersson & Bendels
nya affärer. Wahlström & Widstrand
1944. 15:—.
Den muntra skälmromanen "Pettersson &
Bendel" var Waldemar Hammenhögs lyckokast,
men även böckerna om Esther och Albert hade
sitt värde som en nutida August Blanches
skildringar av småborgarliv i Stockholm, burna av
gemytlig detaljrealism och trohjärtat
samförstånd. Sedan dess tycks melodien ohjälpligt ha
kommit bort för den gode Hammenhög; han
var en av de ytterst få svenska författare, som
av händelserna i Centraleuropa förleddes att
704
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
