Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
militära jargongen och den patenthurtiga
halle-lujastämningen, alltid parat till muntra fejder
mot djävulen och hans anhang; de utflykter och
"bykrig", som knappast äro annat än rena
affärsföretag för att skaffa mynt till de sinande
kassorna — allt det som i första hand utmärker
denna folkliga väckelserörelse och i sista hand
är symtomatiskt för det religiösa livets
föroreningar i största allmänhet, har av författaren
gestaltats så att man tror på det. Kanske har
han gjort det en smula ordrikt men med mycken
humor och med inslag av frän satir och besk
människokunskap, som kommer det att blänka
till som av vasst stål mellan raderna.
Tillvägagångssättet är inte oprövat: berättelse
och inre monolog glida osökt över i varandra;
tillämpningen är mjuk och smidig. Det är i det
kollektiva författaren har sin styrka, i
atmosfärmåleriet, fixerandet av de allmänna
stämningarna, de gängse tankevanorna och
känsloströmmarna. Däremot är den individuella
människoskildringen svag och höjer sig inte över
det grovt typiserade. Den f. d. jazzmusiker och
frälsningskapten, som tjänstgör som
huvudperson, är alltför suddig i konturerna för att duga
som sådan, och någon romanhandling i egentlig
mening är inte till finnandes. Sådan boken är
har den sitt givna intresse, och kanske vågar
man rubricera den som ett löfte.
Holger Ahlenius
Trist förströelse
Birgit Holtsmark: "Nästa —- Uppsala’.
Bonniers 1944. 7: 50.
Studentromaner — från Lund, Uppsala och
högskolorna — brukar inte vara någon särskilt
givande läsning. Med skäl kan man fråga sig
varför miljön i dem nästan alltid verkar så tom
och intelligensfri. Den finska författarinnan Iris
Uurtos romaner från finländsk akademisk miljö
— med deras intellektuella törst,
klarhetssträvan, fattiga yttre villkor och mänskliga
intensitet — ter sig i jämförelse med de svenska som
uppenbarelser från en annan värld.
Birgit Holtsmarks "Nästa — Uppsala", ett
"reportage", utgör däremot inte något undantag
från den svenska regeln; snarare ligger det
åtskilliga trappsteg under genomsnittsnivån. Av
uppslaget hade dock något kunnat göras. En
trettiofemårs fru som lever i ett trist äktenskap
reser till sin gamla skolas jubileum i den
hemliga avsikten att där återse sin stora kärlek
från ungdomen. Det är tydligen den så kallade
Skrapans jubileum häromåret som har gett
stöten, och författarinnan återger scener från
jubileet omväxlande med tillbakablickar på
hjältinnans skolår vid mitten av tjugutalet.
Undertecknad, som är skrapist av något äldre
årgång, tillåter sig dock tvivla på att skolans
allmänanda kan ha sjunkit så katastrofalt på
bara fem, sex år. På 1920-talet sjöd det av
intressen och problematik i Uppsala, det var en
brytningstid som kanske kommer att kallas stor.
Vad är det egentligen för patrask som här
skildras ? Deras enda intresse är flirt, sprit och
en erotik av allra billigaste sort och hela
jargongen i samtalen är inte sällan obeskrivligt
tarvlig. Vad som berättas om Eva Wallins
skolår må innehålla ett och annat realistiskt drag, en
och annan välträffad interiör, men i det stora
hela är detta avsnitt av noll och intet intresse.
Lite mera flykt blir det i den slappa skildringen
när skolflickan Eva träffar studenten Erik
Ekeberg, som förför henne natten efter
studentexamen. Hade detta kärleksförhållande gjorts
till huvudsak och fördjupats till något
problematiskt kunde det kanske ha blivit en läsvärd
studentroman. Men alla möjligheter till något
sådant slarvas bort och man kan endast
de-gouteras av hjältinnans billiga typ och hennes
patentcyniske manlige partner.
Boken är mycket slappt komponerad och så
gott som genomgående stillös. Det är många
vackra ord, såsom kärlek, älska, även samvete
och andra, som författarinnan hinner med att
missbruka: lågmärket i fråga om
veckotidningsspråk och -uppfattning nås i bilden av parets
drömda samvaro i en säterstuga i Dalarna med
dess för den oförälskade läsaren rysliga
kärleks-jolt.
Ja, hur ska egentligen motbjudande
människors motbjudande leverne skildras, så att
något positivt därur utvinnes? Det vore kanske
värt en utredning? Bör det vara med satirens
svepande gissel? Eller kanske hellre så att
författaren drar ut någon problematik ur sitt stoff?
Eller måhända allra helst så sannfärdigt och
"som det är" att läsaren själv tvingas ställa
frågan: Hur blir man sån — värd att utspys
som det heter? Som det har gjorts i "Nästa —
Uppsala" blir i varje fall intrycket enbart ned-
709
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
