Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
disciplin skulle kanske verka osympatiskt om
man inte förstod att det huvudsakligen var
tillkommet i pedagogiskt syfte och riktat till
revolutionsarméns egna soldater.
Rent litterärt ligger dess styrka i den friska
realismen. Boken har ingen egentlig handling,
den slutar abrupt mitt i ett oavgjort gräl, det är
helt enkelt ett stycke manchurisk krigsvardag,
en liten trupps skärmytslingar med japanerna,
en tågplundring och en reträtt. Någon hjälte
kan man heller inte tala om. Siffran sju på
männen i Järnörnens trupp är kanske en av
de få eftergifterna åt hjältesagans maner. I stället
får vi en rad nyanserade snabbporträtt: av Boil
T’ang vars sensuella manlighet inte kan inordnas
under den självutplånande disciplinen, av Lille
Rödansikte som ständigt filosoferar om
revolutionens mål, som för honom inkarneras av en
pipa rök och ett ploghandtag i händerna, men
även av Seki Moto, den unge japanske rekryten
som måste stålsätta sig med kejsarens höga
föredöme innan han kan ge sig ut att våldta en
kinesisk flicka.
Något folkhat hängiver sig inte T’ien Chün
åt. Därtill är han förhindrad bland annat av sin
revolutionära tro, som ideligen får honom att
framhålla att soldater inte borde slåss med
soldater. Seki Moto är inget annat än en dum och
djuriskt glupsk pojke som till slut dör "med det
trogna hjärta som hans kejsare givit honom".
Lika litet har han idealiserat de många
representanterna för det manchuriska folket, detta
arma folk som när det inte sätter sig till
motvärn tvingas föra en kameleonttillvaro för att
vara de många rivaliserande makthavarna till
lags: japaner, regeringstrogna, banditer,
revolutionstrupper, vilka oftast endast har den
oinskränkta plundringen som gemensamt program.
"Trupper kommer och trupper går ... i den
här stån får då varenda människa köttet gnagt
av benen sakta men säkert."
Landskapet kring denna förvirrade tragedi är
målat med den valörsäkra realism som man
tycker sig känna igen från kinesisk konst. Han
beskriver molnens ulliga armar som omsluter
de björkskogsklädda bergen, han vet hur en
sönderskjuten skog tar sig ut efter en eldstrid,
då träden kluvits och de avbrutna grenarna
hänger fast med trådfina barkslamsor vid
stammen, och hans bildspråk kan vara träffsäkert
som när han talar om en ruinby där den
raserade bymuren står kvar här och där likt de få
återstående betarna i en gubbes mun.
Konstnärligt och som helhet skiljer sig boken
förvånansvärt litet från en västerländsk roman.
Hur mycket av det speciellt kinesiska som gått
förlorat i översättningen till engelska är
omöjligt att avgöra. Men annars påstås T’ien Chün
vara beläst i europeisk litteratur, framför allt
den ryska, Tjechov, Gorki och Serafimovitj, från
vilka han nog också tagit intryck. Det syfte han
uppställer för sin diktning, att "befria alla
förtryckta människor ur deras elände", passar också
väl in i rysk tradition.
Det enda man kan anmärka på i den svenska
översättningen är försöken till slang. "Killen
har blivit vimsig i plymen" ger ju knappast
någon kinesisk lokalfärg. Töre Zetterholm
Ett kungaporträtt
Alma Söderhjelm—Carl-Fredrik
Palmstierna: Oscar I. Bonniers 1944.
27:—.
Biografien, länge en försummad genre i vår
litteratur, synes på de sista tio åren ha nått en sen
blomning. Den är mer än välkommen, men man
frestas kannstöpa om dess orsaker. Har svensk
publik rentav börjat bli nyfiken på människor?
Kanske är det en efterdyning av tjugotalets
yrvakna psykologiska intresse, en ny våg utan
de tvärkast och brott, som gåvo den
psykoanalytiska modeböljan dess djärva, en smula
äventyrliga kontur. Kanske är det en vaknande, vär-
kande insikt om individens trots allt enorma
betydelse i världsmelodramen, kanske ett stegrat
historiskt intresse, kanske en
förlagsspekulation — kanske allt detta tillsammans och ännu
några imponderabilia därtill. Alltnog,
levnadsteckningens förnämliga och anrika konstart, av
ålder omhuldad bland engelsmän och fransmän,
skjuter numera friska skott även hos oss. Det
senaste är en stor och fin bok om Oscar I med
Alma Söderhjelm och Carl-Fredrik Palmstierna
som författare.
Frånsett den gemensamma avsikten, att inför
hundraårsminnet av tronbestigningen ge en bild
717
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
